Iväg

Jag är i Stockholm i väntan på buss till Nynäshamn. Är för trött för att släpa mig runt på stan. Drar mina väskor. Tung i huvudet. Lunkar fram inne i heta Centralstationen – platsen utan tillräckligt med bänkar. Stora blanka stengolv. Kommer ut och känner vind kyla min nacke. Häver ut mina väskor och sätter mig vid en fontän. På andra sidan sitter en äldre man. Beige. Blundar. Sänkt huvud med öppen mun. En droppe har letat sig ner från näsan och hänger från nästippen. Jag sitter kvar. Tittar mig runt och ser att folk rusar förbi. Slänger flackande sidoblickar mot mannen, men fortsätter sedan iväg. Efter fem minuter vrider mannen sig något. Jag tar ett nytt andetag. Tänker på ett fotografi från andra världskriget av ett judebarn som ligger nerkört i en trottoar. Svårt skadad – möjligen död. Hela tiden passerar människor förbi pojken. Viker undan, som om pojken omges av en skyddande aura. De fortsätter iväg.

Iväg.

Jag sätter mig på bussen.

Konstnären med sina producenter betalar och arrangerar målarduken

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth var i fredags på utställning med en videoinstallation där en graffitikonstnär målar i en tunnelbanevagn, varpå han krossar en ruta och hoppar ut på perrongen.

Adelsohn Liljeroth menar att graffiti är skadegörelse och att det är fel att ta in denna i konstgallerierna.

Först blev jag provocerad av hennes uttalande eftersom jag tyckte hon var motsägelsefull. Å ena sidan ville hon se konst som väcker debatt, å andra sidan kände hon att graffiti gjorde henne känslomässigt upprörd. Jag tycker att konst är till för att väcka känslor och intryck som alltså leder till debatt, så varför skulle då detta verk vara undantag? Kanske var det då för kulturministern det viktigaste konstverket av dem alla, ty hon fick sådant enormt engagemang kring detta.

Däremot förstår jag själv att aktionen som filmades, när mannen målade på väggarna och krossade ett fönster, varit oerhört chockerande för de övriga resenärerna i vagnen.

Fel att vandalisera en SL-vagn! SL kräver Konstfack på 100 000 kronor i skadestånd. Olof Glemme, prefekt vid institutionen för konst på Konstfack är inte heller säker på hur mycket som är iscensatt. Men ta då reda på detta, det kan väl inte vara så svårt?

För mig är det naturligt att låta konstnären med sina producenter betala och arrangera ”målarduken”, men också göra iscensättning av aktionen – med statister. Att väcka debatt går att göra i båda fallen, men man vinner förmodligen större sympati med att inte chocka folket under spårvagnsvistelsen. Det har de inte skrivit kontrakt på att bli.

Dessutom förstår jag inte syftet med att undanhålla ifall verket nu faktiskt skulle vara en iscensättning. Vad förlorar man på det?

Om syftet med verket är, som galleristen för verket beskrev, att skapa debatt och dialog huruvida graffiti är konstart eller ej, så måste väl videoklippet fungera bättre som konstverk än den levande konstaktionen, med de civila resenärerna: Resenärerna blir rädda att de ska bli skadade. Jag antar att betraktarna av videokonsten i konstgalleriet sätter graffitikonstnärens handling i en annan kontext, möjligen mer nyanserad bild. Detta beror självklart också på hur själva videoavbildningen är gjord. Jag har inte själv sätt videoklippet.

Skapa konst utan blod på duken, där istället blodet uppstår vid kontakten mellan verket och publiken. En aning snardraget, men i stora drag tänker jag så.

DN
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=883922

SvD
http://www.svd.se/stockholm/nyheter/artikel_2471673.svd

Söker efter ljuset

Så sitter jag här igen. Morgonstund har guld i mun. Är det inte så? Man kan inte säga annat än att jag är lite sliten när jag kliver upp klockan 06.00, varpå jag tar en cykeltur och kör ett joggingpass. Och nu är det ju så mörkt. Självklart har jag då valt ett pass som inte har ljusslingor eller gatlyktor. Längst inne i skogen stapplar jag fram i ett stundom frostigt landskap. Söker så mycket ljus som möjligt för att kunna utskilja vad som är stig och vad som är vegetation. Ibland är gränsen snar.

Så är det sedan dags för frukost och skrivande. Så kommer morgonkaffet väl till pass när klockan rusat fram till halv tio; ständigt detta tävlande med tiden…!

Jag har börjar skriva på manus till min berättelse. Jag väljer ut scener som jag känner har en spännande gnista i sig, utifrån ett treatment jag skrev för några dagar sedan. Det är väldigt kul att bara spinna på, utan att heller verka för låst. Händer det något i scenen jag inte tänkt ska ske utifrån treatment skriver jag detta ändå. Igår ändrade jag och gjorde en scen mer koncis, från tjugo sidor till sju. Det är lätt att vara efterklok, – men här får satsen en helt ny betydelse. Ty hämmar man sig själv för tidigt finns inget att vara efterklok på.

Jag väntar på ljusare tider, ändå går vi hela tiden åt mörkare – men inte länge till!

Handskriveriets befrielse

Min dator börjar bli alltmer osäker, och efter varje användning tar det inte lång tid innan skärmen blir helt flimrig och jobbig. Jag beställde en ny bärbar dator, men ångrade på köpet emedan det är bättre att se vad som verkligen är felet innan jag kastar mig på en ny dator med den gamla kvar. Därför avbeställde jag köpet hos Apple Store. Dessutom är det onödigt mycket pengar om jag ändå kan få igång min nuvarande surrande metallåda.

Problemet är bara att jag behöver en bil för att frakta datorn till en datorfirma som ligger en lång bit härifrån. Och fram till dess, när nu min stationära dator är osäker blir det allt oftare jag sätter mig och skriver för hand i mitt Moleskineblock. Och jag måste faktiskt medge att skrivande för hand medför en rensning och befrielse jag känner går förlorat vid skrivande på maskin.

Nu brukar jag visserligen skriva mycket förhand sedan tidigare, ty jag får denna bonus, men eftersom datorn nu blivit svårare är det större textmassor som behöver kastas ut på de gulvita arken.

Dessutom kan jag inte annat än att hamna i himmelsk vällust när reservoarspetsen rispar in mina oläsliga krumelurer i bladens gräng.

Och jag vill inte ens tänka på den möda som jag måste lägga ner på att skriva över all text till dator senare, då den ska mailas iväg.

Den dagen, den sorgen!

Fisk utan fisk

För några veckor sedan satte jag mig för att se Matakuten – programmet där tre kockar tar sig an uppgiften att förbättra skolmaten för grundskoleelever. Det jag såg stämde också överens med den bild jag bildade kring min egen matpersonal från grundskolan: trötta, sega och enormt omotiverade. Och inte konstigt det; de lagar inte mat åt eleverna utan ägnar istället tiden åt att plocka upp vakuumförpackad potatis, kompakterad köttfärs, etc. Maten har brist på råvaror, men det löser man genom att ge tillsatser av exempelvis smakförstärkare för att se till att en maträtt med låg fiskmängd ändå smakar som fisk. Allt kan kännas äkta med rätt kemikalier. Om jag inte minns fel hörde jag samma fenomen ur filmen Fast Food Nation – att det som sägs vara nygrillad hamburgare endast har i sig smakämnen som gör att det smakar som just … nygrillat!

Och kockarna ansträngde sig att få med sig matpersonalen på sina nya idéer, som i första hand bestod i att stärka gruppen. Man ska vara nöjd på sitt arbete. Sedan till matlagningen. En kock ordnade så att den nerfrysta maten lades undan för att istället ge plats åt egen matlagning i köket. Sås av endast mixade grönsaker. Men så skulle den frysta maten ändå fram: pasta Carbonara. Ingen åt av den egengjorda fisken. Kocken blev i första hand inte upprörd över att eleverna valde undan fisken, utan snarare på att vi inte lärt barnen skillnaden mellan vad som är nyttig mat, med riktiga råvaror, och mat med brist på råvaror, men rikligt med kemiska smakförstärkare.

Imorse, i SVT:s nyhetsmorgon gästades författaren Mats-Erik Nilsson, en person som dessutom skrivit böcker om den utbredda kemlikaliemat vi stoppar i oss dagligen, och att vi med matbutikernas utbud snart inte längre märker skillnaden på riktig och fejkad mat. Än värre blir ju till och med om vi tycker att det som sägs vara riktig gräddglass, som trots det har brist på grädde, med tillsats av smakförstärkare, smakar godare än den glass som verkligen har naturligt framtagen grädde. Den naturligt pressade juicen kanske smakar ”fel” gentemot den kemiskt framtagna, o.s.v.

Som avslutning, och som författaren i nyhetsmorgon också påpekade när han fick frågan om det finns nyttig mat kvar över huvud taget att köpa, är det viktigt att känna till att det finns massor av råvaror som är äkta. Det smakförstärkande medel som vanligast smiter in i ingredienslistan på mat som INTE är äkta heter ”E-621” – ett medel som alltså endast finns till för att på kemisk väg smaka som den råvara maten i fråga har brist på, eller kanske inte innehåller alls!

Förvirring på hög höjd

Så kommer jag nu tillbaka till Gotland. Jag står på flygplatsen och har åkt inrikes till en billig penning. Som i dvala känner jag att det blir allt svårare att märka vad som är verklighet och vad som är fantasi, ty i vanliga fall tar min resa en hel dag, med tåg, lång väntan på järnvägsstationer, buss och båt. Nu tog min i vanliga fall tio-elva timmar långa resa endast två timmar.

Så tankarna flyr: Är detta sant? Är jag hemma? Ska jag inte vänta i åtta timmar till?

Och när jag står i kön till Gate 12 på Landvetter i Göteborg med denna simmiga förvirring dyker plötsligt en livs levande medeltidskille upp. Han går åtminstone klädd som sådan, och visst ja, på söndag börjar Medeltidsveckan i Visby, något vi även hör av taxichaffisen hem från flygplatsen. Visby flygplats har inte bussar till och från stan!

Det märkliga är bara se denne medeltidsman, tala i en splitter ny SonyEriksson-mobil och lyssna på mp3. Och sedan går han på ett flygplan!

Min förvirring blir knappast mer stillad.