När vi går på bio med vänner och bekanta är det inte ofta någon ropar glatt ”vi ser en dokumentär”. Varför är biofilm oftast förknippat med fiktiva produktioner? Biograferna tar in filmer utifrån det som de tror att publiken vill se, det fiktiva. Men varför vill publiken, alltså du och jag, se fiktiva filmer före det dokumentära? Min teori, som jag lägger fram här och nu, det är att vi är rädda för att hamna i status quo – det statiska skeendet. Vi är rädda att vi sätter oss i en biosalong, följer ett par karaktärer, men utan att de genom en tydlig intrig förändras. Vi är rädda att de uppfattar sig själva och sin omgivning på exakt samma sätt genom hela den påkostade biobiljettens varaktighet.
Hur förhåller sig då det fiktiva? Utifrån dramaturgins struktur blir man inledningsvis varse om en direkt konflikt mot huvudkaraktären som denne tvingas lösa i slutskedet, då filmen samtidigt trampas upp mot lösningsskeendet – förändringen. Detta är något vi är vana vid att se, och inte undra på det; livet i sig är en förändring – en ständig uppdatering av det förgångna. Planeterna och solen i solsystemet är föränderliga, de föds och de dör. Alltså, allt vi ser runt om oss som lever är föränderligt.
Många som ser en dokumentärfilm är rädda att denna levande naturliga förändring inte finns där, eftersom det dokumentära oftast presenterar problem utifrån en så pass liten brännvidd att man inte ser förändringen i dem. Det är dokumentärt eftersom det skildrar en verklighet, något som händer, har hänt eller kommer att hända. Men hur ofta slutar en dokumentär med att huvudkaraktären ändrar sina vanor, som han såg så naturligt invanda i början av berättelsen, åtminstone ytligt sätt?
I dokumentärfilmer och reportage är strukturen ofta cirkulär. Berättelsen trampas inte upp, vi går istället djupare in i den. Detta är en vanlig och i många fall spännande berättarteknik, men hur pass mycket förändras karaktären? Vad får publiken att ta till sig berättelsen? Vad är det som gör att vi över huvud taget sitter kvar? Medlidande, kanske. Men medlidandet får liksom inget perspektiv mer än själva identifikationen. Att berättelsen pulserar mot en riktning, det gör den, men riktningen liksom dess mål är inte bestämt. Och det är på ett märkligt, liksom påtagligt sätt inte nödvändigt för publiken att veta heller.
I den massmediala och kommunikativa värld vi idag lever i, med alla intryck, är det svårt att totalt ställa om sin psykologi. Under 1900-talet kunde man låta filmerna ta sin tid, man kunde dra ut på händelser ordentligt inom filmen, utan att de på något sätt verkade långtråkiga och spänningsfattiga. Detta märks tydligt genom historien, och det är ingen märklig utveckling vi hamnat i; hela den massmediala utvecklingen har pepprat upp människan oerhört, genom MTV och annat. Förmodligen ligger grunden till stressen redan från Industriella revolutionen. Dessvärre har jag en teori om att vi inte kan ta in hur mycket information på så liten tidsenhet som möjligt, nu när vi i samhället tvingas kompakterar historierna. Som beskådare tvingas man därför prioritera en films innehåll. I många fall underordnas identifikationen, medan jag vill påstå att intrigen, med alla dess specialeffekter och lösningar, ligger överordnade. När då filmer i Resans anda kommer, då är det inte omöjligt att publiken inte hänger med på sinnesstämningarna. Intrigen, framåtrörelsen, ses för vag.
Dokumentär och spelfilm bör inte särskiljas utifrån dessa två delar, utan snarare mellan Resan och Vem vinner-historien. Anledningen till det är för att manipulationen finns likväl inom dokumentären som inom fiktiva verk.
Som exempel på Resa har vi Jan Troells filmatisering av Utvandrarna och Nybyggarna. Det yttre målet i Utvandrarna är att för huvudkaraktärerna Karl-Oskar och hans fästmö Kristina, med familj, ta sig och bosätta sig i Amerika. Anledningen till att vi ser dessa historier är just nyfikenheten över hur väl karaktärerna når sitt yttre mål, deras resa till Amerika, och hur väl de klarar sig där. Det finns dock ingen tydlig huvudkonflikt, som i en Vem vinner-historia. Istället förekommer en massa småkonflikter, som liksom avlöser varandra, i ett oändligt virrvarr.
Det märkliga med Resan är att den ändå aldrig känns tråkig – enligt min mening, vill säga. Varför? Jo, för att identifikationen är så pass stark. Viljan att känna igen, att förstå och att veta mer, den försvinner inte; det är en märklig känsla som varar genom hela filmen.
Jag tror att rädslan ligger någon helt annanstans. Jag tror att rädslan att vi tappar tålamodet för Resans karaktärer genomsyrar såväl filmskaparen som publiken. Detta leder alltså till ett faktum, ifall inte identifikationen finns där, då finns det inget annat därtill att använda för att rädda filmen. I dokumentären Att vara och ha, manus och regi Nicolas Philibert, följer vi en skolklass på den franska landsbygden. Det som får mig att sitta kvar i salongen är alltså identifikationen. Identifikationen måste spegla an på en själv, ett minne från förfluten tid. I mitt fall gällde det min tidiga skolgång under grundskolan – känslan av en oändlig tävlan, känslan av att såra någon, känslan av att själv bli sårad. Identifikationsfaktorerna är oändliga. Något jag måste understryka är att identifikationen även kan hämtas från miljöer. Den franska landsbygden lät mig åter komma i kontakt med gymnasietidens franskalektioner; så bara på en timme och 44 minuter kunde jag nå sinnesstämningar som sträcker sig över nästan hela mitt liv. Ett märkligt faktum är att vissa återupplevelser inte kändes avslutade från den tid då de ursprungligen skedde, och det kunde under filmvisningen ge en närmast ångestladdad försvarsreflex.
Men varför vill jag inte dela upp filmer i spelfilm och dokumentär? Jo, jag ser alla filmer som manipulationer – lögner. Men under den stund då jag sitter i en biosalong vill jag hoppas att filmskaparna kan övertyga mig om att dessa lögner, hur fasansfulla de än må vara, är sanningar i något mycket större. Detta kan ses som en svår paradox. Att däremot dela in filmer efter de med tydiga intriger, kontrat till de filmer som endast går efter spontana och oförutsedda utflykter, gör filmernas syften rättvisare. Att vara och ha tillhör den sistnämnda. Historiens spelregler läggs tydligare fram i en Vem vinner-historia. Publiken blir mer insatt i vad som komma skall. Expositionen presenteras likväl tydligare. Jag vill därför på ett enkelt sätt tillfälligtvis generalisera och påstå att publiken i Resan lever mer i själva nuet, upplevelsen för stunden, medan publiken i Vem vinner-historien lever mer i framtiden, förväntan över förändring.
Det är svårare att framställa en karaktär i en Resa än i en Vem vinner-historia. Jag ska följaktligen beskriva varför. Eftersom en Resa inte presenterar förutsättningar och exposition lika tydligt kan publiken därför inte förutse vad som kommer att hända med karaktärerna härnäst, de lever ideligen i nuet. I en Vem vinner-historia läggs det upp tydligare, dåtid, nutid och framtid. Två personer bråkar, och de ska nu tävla om vem som är bäst. Bara denna beskrivning skapar förväntningar hos publiken – vem kommer egentligen att vinna? Om nu publiken tappar förtroende för karaktärerna i en Vem vinner-historia så finns fortfarande intrigen att lägga intresse och spänning på. Men i Resan är inte intrigen, framåtrörelsen, presenterad lika tydligt. Ifall förtroendet för karaktären tappas finns det ingen återvändo; publiken lämnar salongen. Spänningen försvinner. Därför är identifikationen av avgörande betydelse för Resan. Självklart gäller det att Vem vinner-historiens karaktärer också ska vara identifierbara, men här finns framåtrörelsen, intrigen som en närmast vulgär räddning.
Min slutsats är att publiken liksom filmskaparna är rädda att mista framåtrörelsen. De är rädda för det statiska – status quo. Om vi istället vänder på det; varför finns det fortfarande historier utan tydlig framåtrörelse? Alla filmskapare vill inte alltid försköna en händelse genom att tydligt presentera dess huvudkonflikt. Liksom i livet självt är inte alltid konflikterna presenterade i förväg. De kan komma hur olägligt de vill. Denna dokumentära äkthet bör vi ta vara på. Vi kan hoppa mellan vilka punkter vi vill, utan att förvarna. På detta sätt når vi en magi som vi aldrig får fram genom Vem vinner-historien – flödet av vägar och spontanitet. I en Vem vinner-historia är vi tvungna att lösa konflikten som vi i inledningen blev varse om. Men i verkligheten löses inte alla konflikter. I verkligheten står vi till synes oföränderliga, ytligt sätt, fast vi inuti har nått en insikt, en insikt som inte så tydligt presenteras, men dock en insikt som man når genom verkligt fördjupad förståelse och identifikation, den som många idag inte hinner med att förstå.
Jag vill hoppas att det kommer fler filmer som Att vara och ha. Jag hoppas att filmskaparna liksom publiken struntar i den massmediala stressen. Filmskaparna måste våga förmedla människan före intrigen. Publiken måste våga sätter sig bekvämt i biostolarna för att för en gång skull dra ner på tempot. Och när väl det nås, då triumferar det dokumentära. Då triumferar Resan. Då triumferar nuet. Då triumferar människan. Först då kan jag, när jag och vännerna ska se en ny biofilm, stolt och med glädje säga till dem att vi ska se en dokumentär.
