Skalet till innehållet växer, medan kärnan krymper

Formen styr innehållet

En vän till mig, Jon, skrev på sin blogg om människans intelligens genom tiden. Han menade att människan alltid haft samma intelligens. Människans sätt att berätta historier har inte förändrats, innehållet har alltid varit detsamma. Däremot har formen, tekniken, förändrats. Aristoteles talade om samma typ av dramaturgi som vi använder oss av än idag. Det vi ser som revolutionerande, och som vissa vill understryka med ökad intelligens, är just formen för det innehåll vi så länge haft. Inom film är det extra tydligt, med dagens digitala specialeffekter.

Jag vill i viss mån mena att all denna visuella utveckling som tiden gett oss, med specialeffekter, ibland maskerar och döljer berättelsen, det verkliga innehållet. Detta leder till att riktigt dålig film, med digital översuddning, blir allt vanligare. Den blinda publiken vill helt enkelt hellre se en cool explosion än ett plågsamt poetiskt drama. Men jag vill påstå att det inte är publiken i sig som skapat ett sådant förespråk, utan den massmediala världen. Vi omges av form mer än innehåll. De filmer som har mest pengar lägger därför stor vikt i specialeffekter och reklam. Reklamen fastnar på trum- och näthinnor. Likaså kan även musikartister och grupper klara sig bättre med ett mer påkostat skal, det formmässiga skalet, än om de bara spelat upp sin musik – rakt upp och ner.

Utvecklingen leder till att lågbudgetfilmer inte når fram till den stora massan, den massan som nu endast hör talas om enorma digitala spygröna (med allt vad greenscreen, bluescreen och digital retuschering innebär) verk, alltså sådana som USA lägger pengar på stup i kvarten.

Människan har alltid varit intresserad av det som är nytt. Under 80-talet bredde datorspelen ut sig och vidgade markyta. Men spelen var inte verklighetstrogna eller innehållsmässigt bra, men intresset av dem var stort. Varför? Jo, därför att de var nya, revolutionerande. Detta är samma som filmen själv, för över hundra år sedan. Folk kunde titta på en tecknad gubbe som gick fram och tillbaka på bildskärmen i timmar eftersom de aldrig hade sett något sådant tidigare. Man kan uppfatta flera stillbilder som en rörelse. Detsamma tycks gälla vågen av alltmer utstuderade digitala specialeffekter till film. Vi gläds fortfarande åt det torra revolutionerande, utan egentlig kvalitet, eftersom det fortfarande är nytt.

Filmen finns som påverkande effekt på människan, den metaforiska kopplingen till publiken, genom den handling som filmen eller teatern har. Men om formen poängteras tydligare än handlingen, berättarplanet mer än handlingsplanet, då fokuserar även publiken på det torra, det icke talande, och då förvandlas formen till innehållet, en slags drog, att det måste bli bättre specialeffekter. Publiken förväntar sig mer av filmskaparna, dock inte innehållsmässigt – det är inte väsentligt längre, utan det formmässiga – coolare explosioner, grymmare stridsscener och sjukare laserbataljer. Det samma gäller såväl den utbredda spelvärlden.

Som det är nu styr formen innehållet. Jag vill ju helst att det ska var tvärt om. Hur kan jag påstå något sådant? Jo, det är ingen tillfällighet att Sagan om Ringen-filmerna gjordes när de väl gjordes, liksom nyversionen av Narnia, liksom King Kong, liksom Spiderman, liksom Superman, liksom andra sagor med groteska fantasyvarelser. Jag känner bara att filmerna fokuserar för mycket på själva formen, den nya digitala tekniken, och för lite på själva historien – den konkreta handlingen. Detta märkte jag extra tydligt efter att ha haft den sista kursen i utbildning till manusförfattare. Den gång där vår lärare berömde mest var till en grupp där någon hade skapat en anslagstext som svepte runt i flashig båge på filmen, motsvarande Star Wars-effekter. Läraren nämnde inte ens handlingen, kärnan.

I för sig förstår jag även tankarna kring formen. Den understryker realismen, eller åtminstone förtroendet för innehållet. Jag besökte precis filmen Narnia: Häxan och Lejonets hemsida. Där fanns en del videoklipp som jag tittade på om filmen. Däribland såg jag regissören Andrew Adamson. Han sa vid ett tillfälle att man inte hade kunnat skapa filmen för fem år sedan för att ha en realistisk miljö. Utöver detta klipp genomsyrades hela sidan av själva formen – vägen till berättelsen. Handlingen som sådan var ytterst svår att hitta. Den var dold av klipp från den digitala revolutionerade skaparglädjen, det nya, coola och ovanliga.

Men om själva fokuseringen som sådan läggs på det ytliga digitala, då blir inte berättelsen längre avnjutbar, eftersom man då snarare lägger energi på att avnjuta formen, exlosioner, rymdbataljer, etc. Den omtalade karaktären Gollum från Sagan om Härskarringen är ett tydligt exempel. Hans vilja och mål talas det inte om, bara hur hans hud, senor och skelett har skapats i datorn. Det är under 90-talet som denna digitala våg drog över ordentligt. Men, handen på hjärtat, är det inte snart dags att sluta skryta om allt detta formmässiga? Vi vet om att man kan göra karaktärer och miljöer i datorn, men sluta att tala om det. Vi missar fokus från berättelsen, handlingen, genom att ideligen påminnas av något annat.

Jag talade med en person som sa något tänkvärt i förra kursen. Hon spelade precis in en film som skulle utspela sig i en sagolik värld. Många hade sagt till henne att det skulle krävas en massa greenscreen, som man sedan skulle ersätta den värld hon tänkt ut – långt efter det skede skådespelarna skulle känna in sig i världen. Men hon var fast besluten att projicera allt på väggarna, rörliga bilder som syntes redan vid inspelning. Hon sa något som är värt att komma ihåg. Om man ersätter allt man ser, allt man rör sig kring – hela miljön, och endast låter en skådespelare röra sig i ett kallt och spygrönt rum, varifrån ska denne aktör då hämta sin inspiration och inlevelse ifrån. En falsk miljö vid inspelningen kommer att ersättas, men hur man än vänder och vrider på det kan man inte retuschera en dålig skådespelarinsats, på grund av den bristande inlevelsen. En skådespelare, liksom regissör, måste väl ändå veta vilken miljö denne befinner sig i då en scen ska skapas, eller hur?

Självklart ska man aldrig generalisera heller. Det finns massor av fina och välgjorda filmer som trots att digital retuschering inte fått så stort utrymme, och där handlingen faktiskt varit riktigt bra. Men för att understryka mitt missnöje vill jag lyfta fram ett konkret exempel; Peter Jackson. Denne man har en tendens att alltid gömma sig bakom masken av specialeffekter. Tydligast är filmen King Kong, som enligt min mening inte ens kan mätas med originalet från -33, som även den skryter om samtidens senaste specialeffekter. Även originalet, vill jag också påpeka, är dålig. Men när filmen bara fokuserar på hur revolutionerande allt är, hur nytt och fräscht allting är, då kan jag inte annat att tänka på än Jons artikel om människans ständiga innehåll. Eftersom formen tar mer plats idag, och eftersom utrymme måste finnas, då blir innehållet underordnat, undantryckt. Konkret kan detta innebära att man som filmskapare vet att publiken bara vill se coola science fiction- och fantasybataljer. Då tar man sina senaste digitala kunskaper och gör en film, ett innehåll, av dessa. Personligen tycker jag att just den senaste Spiderman är ett typiskt sådant exempel.

Jag hoppas att denna märkliga våg har sitt slut inom sinom tid, och att innehållet åter träder fram i rampljuset, där det egentligen alltid bör vara.