Som skönlitterär författare måste man ha förmågan att nå en känsla, en jämförelse av fakta för att vi som läsare ska associera detta med egna erfarenheter. Objektivt korrelat. En spännande tanke är att leka med ologisk skildring för att upplevelsen ska förstärkas. Här har jag lekt med objektens förmågor.
Träden flög förbi (…när vi satt i bilen)
Vägen gick nedåt
Stigen slingrade sig
Vinden viskade
Bladen lekte i vinden
Om man letar i texter är det inte alltför svårt att finna meningar där enkla ting besjälas. August Strindberg – Röda rummet (Stockholm i fågelperspektiv)
Saffransblommorna [- - -] hade tagit skydd under ett ofruktsamt gammalt päronträd.
Syrenerna väntade på sydlig vind för att gå i blom.
Vinden [- - -] blev skrämd och rusade av utmed södra stranden.
Emellertid hade solen gått ned.
En och annan stjärna kämpade med dagsljuset.
Vinden
…klättrade upp…
…kastade sig över…
Att vara saklig och detaljrik i sin skildring är alltså inte bara förknippat med att beskriva något rent realistiskt. Som en vän till mig alltid säger: Sanningen är subjektiv! Ett resonemang kan dessutom leda vidare till att verkligen ställa realismen på sin spets; hur uttrycker man något ting utan att det egentligen blir associativt med något själsligt, något mänskligt? Och varför skulle inte en vind kunna bli skrämd?
Detta är symbolisk/metaforisk skildring(!) – att rosen är vacker och att räven är listig, kanske hör till de vanligaste – rent av klichéartade. Än roligare, och säkerligen också mest utmanande för läsaren är att finna helt nya associationer, nya symboler av denna sort. (Slingrig som en stig; viska som en vind; leka som ett blad i vinden) Läsaren bär på erfarenheter som denne måste utnyttja i allt denne ser, hör, känner, luktar och smakar.
Detta leder mig oundvikligt vidare till den amerikansk-brittiske poeten och kritikern T.S. Eliot, som uttryckte sig såhär i en essä från 1919:
Det enda sättet att i konstens form uttrycka känsla är att finna ett ’objektivt korrelat’; med andra ord en uppsättning objekt, en situation, en kedja av händelser som formulerar denna särskilda känsla; så att när yttre fakta, vilka måste vädja till sinneserfarenheten, är givna, framkallas omedelbart känslan.
