Våga komma med något nytt – något eget

En tanke som slog mig idag när jag av ren nyfikenhet tittade på trailern till den svenska storfilmsatsningen Arn – Tempelriddaren, var hur pass ”vanlig” den såg ut att vara – i amerikansk synvinkel mätt, i alla fall. Jag är kanske ensam om uppfattningen, men när svenska filmskapare tar efter den standardiserade Hollywoodtrailern, à la ”one man – one mission”, ”he had a vision”, med den alltid lika laddade symfoniorkestern (med slagverken, körsången, stråkarna, etc.), så tycker jag att det finns en måtta. De snabba klippen som var och ett inleds med ett bastrumslag, som för att rytmiskt ge oss den efterlängtade adrenalinkicken vi så innerligt och konservativt inställt kallar just ”coolt” – hur länge ska de fortsätta?

Jag skissar upp djupsinnigt nonsens

Att plocka fram skissblocket är det inte ofta jag gör. Det blir rent av nostalgiskt att titta igenom bara de tio senaste bladen eftersom de gått och väl kan sträcka sig långväga i tidsintervall. Det som på något sätt gör situationen spännande är den nyfikenheten jag har på mig själv hur jag presterar denna dag när skissblocken väl ska fram – kommer resultatet att överträffa lusten jag har inför tecknandet?