Korparna och jag

Under sommaren har jag nu, i och med jobb tagit fasta på att komma upp i tid – ta god tid på mig på morgonen. Dusch, sätta på kaffe och sedan gå till ICA-butiken och köpa färska, rykande, heta frallor. Och tro det eller ej – men frallorna ångar fortfarande efter att jag burit hem dem till frukostbordet. Även denna dag följde jag denna rutin och vandrade iväg klockan åtta. Prick! På vägen framför mig var marken fylld av skator och… kråkor. Korparna, alltså kråkorna, var förargade när de kacklade till varandra. De stred och slet livligt i en bit skäp de funnit på trottoarkanten.

Tankar förslöt mig i dunkel…

(…så till den grad att folk måste ha uppfattat mig som ett spöke.)

Jag hade bara några dagar tidigare läst i en tidskrift att kråkor är smartare än vi tror. De använder kvistar som redskap för att nå larver i träden, de rullar fram nötter och använder bilhjulen som nötknäckare då bilarna stannar för rött ljus. Kråkorna är till och med bättre på att hantera redskap än vad schimpanser är. Detta är märkligt, med tanke på att schimpansen ligger närmast oss människor i likhet – med 99,4 procent(!).

Sedan får vi inte glömma att korparna även nämns i vår fornnordiska mytologi. Krigsguden Oden hade två korpar vid sin sida: Hugin och Munin. Minnet och tanken. Dessa två är alltså psykologiska delar av människan. Märkligt nog besudlas kropen av att användas som magisk och häxartad. Ni minns väl att häxorna alltid hade sina kråkor vid sin sida? Kråkorna satt på en pinne intill en häxa som stod och rörde om i en het, ångande kittel.

Kanske är just minnet och tanken lite av det magiska häxeriet som vi inte kan förstå inom oss. Kanske är just fåglarna som kraxar på trottoaren några betänksamma varelsen som faktiskt har en verklighetsuppfattning än större och än mer storartad än den jag vid blotta anblicken av dessa tror dem erfar. Eller rent av större än vad jag själv och mina medmänniskor erfar.

Kanske är det så.

Den moderna intimiteten

Detta år lyckades jag få jobb på en turistanläggning – en vikingaby, där jag likt ”live” går runt och i träl-roll och visar diverse vikingahantverk och -sysslor. Jobbet innefattar även guidning runt gården. När jag talar om sovsalarna, de typiska husen man bodde i med fastmonterade slafer längs långsidorna undrar folk ofta, liksom jämnstämmigt: ”Men sov man här hela släkten? Fanns inga skynken mellan slaferna?”.

Den moderna intimiteten är jag nyfiken på. Är den över huvud taget modern, eller har den alltid funnits? Och är den olika i olika kulturer. Förmodligen. Det är nog den miljö man rör sig kring och lever i som påverkar en till att känna just privat mark – intim plats. Men frågan kvarstår fortfarande; hade vikingarna skyddande pälsverk mellan slaferna? Omöjligt att svara på, förmodligen. Att hitta fynd som visar på att så skulle vara fallet kan man ju knappast hitta. Det skulle möjligen kunna vara inristade målningar i sten – bildstenar som ger oss aningar. Men jag undrar hur intimitet som allmängiltigt påhitt har etsat sig fast på oss. Att de fria människorna i ätten (släkten) bodde tillsammans under vikingatiden, det är ett faktum, men hur pass nära dessa levde ihop kan man fråga sig.

Fast, vadå…? För bara hundra år sedan kunde ett hushåll på tre rum (kök, finrum och loft) bebos av 15-20 personer. Hur skulle det då ha ändrats senare? Jo, lägenheter som byggdes i funkis på 30- till 60-talet är förmodigen platser som är ämnade för en traditionell kärnfamilj: mamma, pappa, barn. Men nu är det inte ovanligt att en lägenhet i samma proportion bebos av en enda människa. Har vi blivit kräsnare som människor, eller har detta med intimitet att göra? Har det med äganderätt och makt i allmännhet att göra? Situationen kanske går hand i hand med hela sammhällets yttrandefrihet. Alla ska få kunna blogga, allas åsikter ska ut. Sen ska alla ha sitt eget utseende på webbsidan, sin egen form, sitt eget innhåll. Sitt eget, sitt eget, sitt eget…!

Jag har en polare som precis flyttat in i en lägenhet med sin kille. Hon har hela tiden känt iver att möblera, att ge ett uttryck, en personlig prägel som liksom uttrycker hela det inre jaget, (för någon annan) i allt vad färg, form, material och komposition erbjuder. Men nu har hon slagits av en insikt. En insikt att hon inte kan deala om denna form med sin sambo. Det är val. Alla är vi olika. Detta kan ses som överdrivet, men jag tror att detta ”problem” exemplifierar hela vår inställning – den moderna intimiteten. En plats som är hundra procent ”jag”.

Ett utdrag ur ”Träl och fri” av Leif Esper Andersen:

Inne på sin brits låg Arn och kastade sig fram och tillbaka i sömnen. Solen hade gassat hela dagen och huset var härligt varmt, trots att rökhålet var öppet och dörren stod på vid gavel. Han låg naken och hade sparkat av sig sovskinnet och emellanåt mumlade han något i sömnen. Hans hår, som hade samma färg som gräs som svetts av solen, var vått av svett.

Från de andra britsarna runt om kom det också sovljud. De kom nästan alla från kvinnor och barn. Bara en ensam man sov borta i ett hörn. Det var Finn, Arns morfar. Han hade i flera år varit för gammal för att dra ut med de andra männen på vikingatåg. Han var för gammal och Arn med sina fjorton år var för ung.

SVT:s insikt om bristfälligt innehåll i Arn

SVT har idag bestämt att avbryta sammarbetet om Arn – Tempelriddaren med Svenska Filminstitutet. (DN:s artikel) Jag har inte sett filmen och kan inte med säkerhet understryka mina åsiker eftersom de bygger på bristfälliga aningar och tonfall. Men jag fylldes av glädje då jag fick beskedet på löpet. Jag har nu sedan i förrgår sett anslag kring hela stan; stora plakat var 50:e meter med stor rubrik: ARN. Jag har tidigare observerat trailerns populistiska Hollywoodplagiat (läs tidigare artikel) och tycker egentligen att hela formen som presenterats endast bygger på en massa slagt med oerhörd avsaknad på innehåll. Att nya trailers av filmen dessutom har mix av svenska och engelska utrop (dock ej svengelska) gör känslan för filmen löjlig. Den arketypiska och schablonartade hjälten mot det onda är för tydlig för att bli spännande. Bristfälligt innehåll döljs av florerande melodramatisk action med pampig stråkorkester.