Detta år lyckades jag få jobb på en turistanläggning – en vikingaby, där jag likt ”live” går runt och i träl-roll och visar diverse vikingahantverk och -sysslor. Jobbet innefattar även guidning runt gården. När jag talar om sovsalarna, de typiska husen man bodde i med fastmonterade slafer längs långsidorna undrar folk ofta, liksom jämnstämmigt: ”Men sov man här hela släkten? Fanns inga skynken mellan slaferna?”.
Den moderna intimiteten är jag nyfiken på. Är den över huvud taget modern, eller har den alltid funnits? Och är den olika i olika kulturer. Förmodligen. Det är nog den miljö man rör sig kring och lever i som påverkar en till att känna just privat mark – intim plats. Men frågan kvarstår fortfarande; hade vikingarna skyddande pälsverk mellan slaferna? Omöjligt att svara på, förmodligen. 
Att hitta fynd som visar på att så skulle vara fallet kan man ju knappast hitta. Det skulle möjligen kunna vara inristade målningar i sten – bildstenar som ger oss aningar. Men jag undrar hur intimitet som allmängiltigt påhitt har etsat sig fast på oss. Att de fria människorna i ätten (släkten) bodde tillsammans under vikingatiden, det är ett faktum, men hur pass nära dessa levde ihop kan man fråga sig.
Fast, vadå…? För bara hundra år sedan kunde ett hushåll på tre rum (kök, finrum och loft) bebos av 15-20 personer. Hur skulle det då ha ändrats senare? Jo, lägenheter som byggdes i funkis på 30- till 60-talet är förmodigen platser som är ämnade för en traditionell kärnfamilj: mamma, pappa, barn. Men nu är det inte ovanligt att en lägenhet i samma proportion bebos av en enda människa. Har vi blivit kräsnare som människor, eller har detta med intimitet att göra? Har det med äganderätt och makt i allmännhet att göra? Situationen kanske går hand i hand med hela sammhällets yttrandefrihet. Alla ska få kunna blogga, allas åsikter ska ut. Sen ska alla ha sitt eget utseende på webbsidan, sin egen form, sitt eget innhåll. Sitt eget, sitt eget, sitt eget…!
Jag har en polare som precis flyttat in i en lägenhet med sin kille. Hon har hela tiden känt iver att möblera, att ge ett uttryck, en personlig prägel som liksom uttrycker hela det inre jaget, (för någon annan) i allt vad färg, form, material och komposition erbjuder. Men nu har hon slagits av en insikt. En insikt att hon inte kan deala om denna form med sin sambo. Det är val. Alla är vi olika. Detta kan ses som överdrivet, men jag tror att detta ”problem” exemplifierar hela vår inställning – den moderna intimiteten. En plats som är hundra procent ”jag”.
Ett utdrag ur ”Träl och fri” av Leif Esper Andersen:
Inne på sin brits låg Arn och kastade sig fram och tillbaka i sömnen. Solen hade gassat hela dagen och huset var härligt varmt, trots att rökhålet var öppet och dörren stod på vid gavel. Han låg naken och hade sparkat av sig sovskinnet och emellanåt mumlade han något i sömnen. Hans hår, som hade samma färg som gräs som svetts av solen, var vått av svett.
Från de andra britsarna runt om kom det också sovljud. De kom nästan alla från kvinnor och barn. Bara en ensam man sov borta i ett hörn. Det var Finn, Arns morfar. Han hade i flera år varit för gammal för att dra ut med de andra männen på vikingatåg. Han var för gammal och Arn med sina fjorton år var för ung.
I takt med att franska revolutionen satt spår i vårat politiska tänkande, ändras våran syn på ”att ha sitt eget”. Det är till stor del bra, dem negativa delarna pratas det inte mycket om. Men dessa skulle i så fall vara att gemenskapen många gånger fått försvinna i förmån för individen.
Det kanske är därför som ”unga” försöker hitta gemenskap på annat håll i form av ”gäng”. Detta att jämnföra med den familjgemenskap som fanns för bara 30år sedan, kanske mer, kanske mindre. Jag var inte född för egen del så jag vågar inte säga något årtionde.