Korparna och jag

Under sommaren har jag nu, i och med jobb tagit fasta på att komma upp i tid – ta god tid på mig på morgonen. Dusch, sätta på kaffe och sedan gå till ICA-butiken och köpa färska, rykande, heta frallor. Och tro det eller ej – men frallorna ångar fortfarande efter att jag burit hem dem till frukostbordet. Även denna dag följde jag denna rutin och vandrade iväg klockan åtta. Prick! På vägen framför mig var marken fylld av skator och… kråkor. Korparna, alltså kråkorna, var förargade när de kacklade till varandra. De stred och slet livligt i en bit skäp de funnit på trottoarkanten.

Tankar förslöt mig i dunkel…

(…så till den grad att folk måste ha uppfattat mig som ett spöke.)

Jag hade bara några dagar tidigare läst i en tidskrift att kråkor är smartare än vi tror. De använder kvistar som redskap för att nå larver i träden, de rullar fram nötter och använder bilhjulen som nötknäckare då bilarna stannar för rött ljus. Kråkorna är till och med bättre på att hantera redskap än vad schimpanser är. Detta är märkligt, med tanke på att schimpansen ligger närmast oss människor i likhet – med 99,4 procent(!).

Sedan får vi inte glömma att korparna även nämns i vår fornnordiska mytologi. Krigsguden Oden hade två korpar vid sin sida: Hugin och Munin. Minnet och tanken. Dessa två är alltså psykologiska delar av människan. Märkligt nog besudlas kropen av att användas som magisk och häxartad. Ni minns väl att häxorna alltid hade sina kråkor vid sin sida? Kråkorna satt på en pinne intill en häxa som stod och rörde om i en het, ångande kittel.

Kanske är just minnet och tanken lite av det magiska häxeriet som vi inte kan förstå inom oss. Kanske är just fåglarna som kraxar på trottoaren några betänksamma varelsen som faktiskt har en verklighetsuppfattning än större och än mer storartad än den jag vid blotta anblicken av dessa tror dem erfar. Eller rent av större än vad jag själv och mina medmänniskor erfar.

Kanske är det så.