Hot Fuzz

Gör en blandning av Morden i Midsomer, brutalt blodsplatter, Jim Carry och Moulin Rouge!; skådisen Jim Broadbent är för mig alltid förknippad med hans Molin Rouge!-roll Harald Zidler.

Voilà: —Hot Fuzz!

Om ni sett parodin Shaun of the Dead så kommer ni förstå vad Hot Fuzz är för en film, eftersom tonen är densamma i bägge dessa. Duon Edgar Wright och Simon Pegg har skrivit dessa filmer; Edgar Wright har dessutom regisserat dessa, med Simon Pegg som huvudaktör i dem.

Nicholas (Simon Pegg) är Londons vassaste polis – han klyver brottsligheten mitt itu – men av anledning skickas han ut till en brittisk by ute på vischan, en plats som påstås inte har någon kriminalitet. Nicholas är benhård i sin karaktär – känner påtaglig frustration över en plats där allt är så fridfullt. Fast svårmod och oförståelse över Londonpolisens placering av honom ses än märkbarare på honom då han sitter ensamt försjunken med öl på en liten inrökt pub. Men det dröjer inte länge förrän Nicholas har saker att bita i. Ändå är det ingen annan på den lilla polisstationen som förstår hans upprivenhet.

Jag refererar inte bara Molin Rouge! av anledning till Jim Broadbents karaktär, utan till störst del av den febrila och hektiska klippningen i filmen som jag känner igen från just Molin Rouge!. Det finns faktiskt ingen tid i filmen för lugn – för även de lugna scenerna kontrasteras utan förvarning med extrem tortyr, som genom den simmiga bristen på rationalitet och logik, är fruktansvärt rolig.

Den gamle James Bond från 80-talet, Timothy Dalton (Living Daylight, bl a), agerar även liknande karaktär i denna film. Den skådisen har kanske bara en karaktär i huvudet, och den sitter fastbränd i hans kött. Men i en film som denna gör detta ingenting, tvärt om. Hans engelska uppblåsta gentleman-jargong beblandas med en enfaldig hop galningar, och denna ”gott och blandat”-påse är klockren!

Se filmen!

Här kommer trailern:

Jag och nuet

För någon vecka sedan såg jag ett program i SVT om nybeprövad metod att leda utbrända människor bort från denna stress och utbrändhet. Genom att använda sig av buddhistisk meditation, fast utan den religiösa delen – med endast betoning på själva aktionen, så har en amerikansk grupp påbörjat träning av detta slag i en ”jag vill hjälpa dig ur utbrändhet”-kurs. Sensation! Nu har kursen påbörjats även i Sverige.

Vad som spände mitt intresse var hur teamet gick tillväga för att tona bort stressen.

Vid första mötet bad de gruppen att titta på ett russin; ett litet russin vardera. Tänkt er att det här russinet kommer från Mars. Du har aldrig sett något liknande förr. Studera dess struktur, dess färg, dess djup och dess komposition. Lukta på det. Kan du beskriva lukten? Ät upp russinet; hur smakar det?

Så gick första metoden till. Det amerikanska teamet sade att kursen går ut på att få medlemmarna att se och uppskatta det direkta NUET. Det som händer just NU. Att för en stund inte tänka på morgondagens tenta, hemuppgifter, arbetspass, etc. Vitsen är att sjunka in i sig själv och se ”nuet” med friska sinnen. Lukta, känna, se, smaka och höra.

Jag fick en liten tillbakablick och mindes filmen Matrix. Där hade karaktären Neo också en meditativ process i och med ifrågasättandet av den verklighet han tog förgiven – som bara fanns där. Kommer ni inte ihåg scenen när Cypher tuggar köttstek och tänker att den är god. Han försöker beskriva hur den smakar och vad han känner när han äter den.

Och i den värld av prestationsångest, press ovanifrån och stress – vad skulle vara mer värt än ett litet russin varje dag efter jobb eller studier? Bara några minuter. Jag och russinet.

Jag och nuet!

Förvalta buskisen!

Folk talar om buskis som aldrig förr. Buskis, buskis och åter buskis. Liksom bara det betonade ”b”-et förstärker den komik som ordet representerar; [bauskiss].

Vad är buskis? frågar nu vissa. Slapstickhumor, ”har ni hörd den förut”-historier, Stefan och Kristers sommarbuskis i Vallarna i Falkenberg, för att inte tala om vår kult Åsa Nisse, med flera. Svenska Akademin skriver såhär: ”buskis: (framförande som kännetecknas av) enkla poänger och effekter betr. teater, film m.m.” Själv har jag har hållit mig lite avsides kring det breda snacket mina vänner utväxlar. Kanske just för att det inte är så storslaget, omfångsrikt och … roligt!

Men efter en kommentar har jag nu fått en tankeställare: Det finns olika typer av buskis. Buskis som endast kretsar kring och innehåller denna – en film som egentligen inte har en ordentlig handling. Sedan har vi den andra buskisen, som endast uppenbarar sig i korta sketcher, och då fungerar dessa inslag som kontrast till den i övrigt ganska dramatiska och allvarliga historien i en film. Däribland räknas tv-inspelningen från -66 av August Strinbergs Hemsöborna, med den grova skånska buskiskaraktären Rundqvist. Den buskis som endast förlitar sig på buskis har ingen kontrast, och därför blir det ingen andhämtning eller seriositet. Den formen av buskis lever visserligen vidare men tonas förhoppningsvis ut med tiden. Den andra typen – de korta inslagen, ska man däremot låta gro grövre. Sverige har en lång buskistradition, och denna bör vi ta vara på och förvalta väl.

Nämnde jag Åsa Nisse? Jodå, visst gjorde jag det. Se ren och skär buskis, dock utan kontrast i följande fall:

Marsvinet har ett slut

Läs en bok.

Synonym: —ehh, deckare?

Nej.

Neej…!

Jag har svårt att förstå.

Det är allt bra konstigt vilken slagkraft deckargenren har inom litteraturkulturen. Vad är deckare? En typisk schablon där karaktärerna är insyltade vakuumfyllda skal – arketypiska klichéer som inte skulle klara sig utan sin svåra intrig. Så är det. En klassisk lagom sliten kriminalpolis, med sin slöa och utbrända jargong, lunkar runt i ett fall där han med möda lyckas haffa den ena sjuka tjuven efter den andra.

Drar man vidare denna till filmatisering gäller följande faktum: Ju snyggare vinkel på hur pistolskottet snuddar vid halsen och sliter av ett stycke kött med stänkande vattenpistolssprut av blod, desto bättre och mer originell blir således deckaren; och en sådan här historia upprepar sig i ett marsvinshjul – runt, runt, runt…

När kommer marsvinet att vilja göra något annat istället?

I bloggen ”Skriva” (http://skriva.net/) finns en intervju med författaren Karin Alvtegen som tror att deckargenren fått en sån stark genomslagskraft eftersom den har ett tydligt slut. Deckaren har en början och ett slut.

Början … och slut!

Okej, då vill jag bara gratulera. Ett slut också? Det är ju helt otroligt!

Marsvinet har ett slut.

Den bortglömda inre konflikten

I den värld av melodramatik vi idag lever i är det nödvändigt att vi vänder blickarna bort från den yttre spänningen, som vi är så vana vid att se och ta till oss — ett yttre som förmodligen är enklare att hantera och berätta om än det inre.

I förrgår läste jag en artikel från DN, publicerad den 7 september om Bengt Ohlssons nya roman ”Hennes mjukaste röst” (Sara Danius, http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=689702).

Det som gjorde mig intresserad av romanen är att den, enligt DN:s artikel, knappt har någon yttre konflikt alls – att 400 sidor spänning går att nå utan yttre motstånd. Tanken är fantastisk! Sen är det ju kanske inte sämre att man behandlar bägge delarna i en roman, såväl yttre som inre konflikt, gent emot att endast koncentrera sig på den inre, som hos Ohlsson; det som däremot får mig att få upp ögonen för denne är snarare att det inte är ofta man möter sådana texter. En annan faktor är också själva koncentrationen kring minnet och dess starka kraft, att på något sätt vara till synes nollställd en hel dag och titta in i en vägg, fast man egentligen under tiden behandlar mentala problem – inombords. Jag vet själv hur det såg ut en gång när jag missade tåget hem till min hemstad en gång, och jag inte hade lust att strosa runt i stan. Istället satte jag mig på en bänk på stationen och väntade i två timmar, utan att röra mig ur fläcken. — — — Jag tror inte jag hade stannat på bänken om inte spänningen inom mig hunnits.

Denna raggsocksblöta oktoberdag köpte jag boken på Bokia innan jag begav mig hemåt efter seminarium.

Andra Avenyn

På något oväntat sätt orienterade jag mig in på SVT:s webbteve en afton för några veckor sedan och såg en av de sista gallringarna av Andra Avenyn – Castingen. Fortsättningsvis såg jag de sista programmen på teve och blev allteftersom programmen förlöpte allt mer nyfiken på själva serien.

Det var väl ungefär här min nyfikenhet och förhoppning började dala nerför, vid första avsnittet.

Andra avenyn känns innehålla för mycket konstruktion, som att bygga en segelbåt när man bara ska ut till det närmaste skäret. I de sex första avsnitten jag hittills sett är karaktärerna onaturligt mjäkiga och ”puttinuttiga”, som för att i barnslig övertydlighet kontrastera moralpredikan mellan rätt och fel. Skådespelarna övertygar inte, vilket kanske inte är så konstigt med en så tafatt konstruerad struktur som denna. Schabloner finns i massor, såväl karaktärer som deras handlingar, men de har färgats med otillräcklighet och försöker förstärkas med melodramatik –, som även den inte blir mer än komisk och förutsägbar.

Märkligt nog blir jag ändå sittande av spänning inför nästa avsnitt. Jag blir bara förbannad. Jag försöker rannsaka mig själv och kommer fram till att spänningen förmodligen finns där på grund av, eller kanske ”tack vare”, att idiotin är så stark att jag vill ha svar på hur problematiken löser sig, och även se hur pass dåligt och ”flashigt” finurligt anspänningen är formad. Ibland gör jag saker jag inte förstår.

Jag skäms för SVT när deras logotyp tonas fram innan den rullande eftertexten dyker upp. Jag skäms för mitt slötittande och jag skäms för den fria televisionens sorl av serier!