De färsktryckta bladen

Om man nu må kalla det öppenhjärtighet eller frikostigt vansinne är upp till var och en att bedöma, men det är åtminstone en ny tid vi lever i. Jag snubblade över tröskeln till Svenska Akademiens hemsida under eftermiddagen och såg i glädjeskri att klassiska författares verk i urval ligger upplagda för nedladdningsbara pdf-filer. Akademiens sätt att framhäva litteraturens guldkorn är inget nytt, men att de i gåva slänger ut stora 300-sidorsskrifter hej vilt – det är sprakande modernitet! Kanske gör de litteraturhistorien en tjänst emedan många drar sig för att köpa böcker; här räcker att avvara en eller två megabyte från hårddisken.

Emellertid är jag rätt bortskämd. Du är kanske som jag, som inte gärna sitter fastnaglad framför en flimrande datorskärm och läser sida upp och sida ner. Ehuru man visserligen kan skriva ut dokumentet handlar det inte om två, tre ark – det handlar om 300-350 sidor! Min skrivare skulle börja blinka rött, blått, gult och grönt flera gånger om, innan jag ens lyckats få ut en enda bok.

Jag minns att Stephen King släppte ut sin första ”eBook” 1999 (om jag nu minns rätt). Visserligen var det sensation, men så värst stor genomslagskraft var det inte. King sade senare att den digitala skärmen har sina brister. Många känner faktiskt för att hålla i en bok och knäcka ut sträva blad i inre marginalen. Men det jag minst av allt vill gå miste om är den fräna doften av antingen färsktryckta blad eller antikvariat!

28 veckor senare

Även om många högaktningsfullt värderar ”28 dagar senare” och ”28 veckor senare” som moraliska storverk och lyfter historierna till skyarna så känns det ändå som om filmskaparduon Danny Boyle och Alex Garland ser massakern och blodutgjutelsen som främsta anledning att skapa film. Alla djurrättsaktivister är mördare som sprider sjukdomar, vilket första filmen visar. Dessutom skulle man säkert kunna berätta samma historia men utan alla dessa närbilder på hur blodet sprutar och skeva gubbar som stapplar fram med förvridna, bleka och magra kroppar, som vilken zombiefilm som helst.

Vad hör jag nu? Är den inte lika spännande om dessa tas bort? Jo, spänningen och adrenalinkicken hålls nog vid liv, däremot kan jag hålla med om att den vidrigt sliskiga och geggiga stämpeln försvinner. Lervälling i sandlådan torkar och går åter att gräva i!

Jag är faktiskt seriöst intresserad av vad skapare som Danny Boyle och Alex Garland ser hos zombiefilmer. Vad är det som gör filmerna så bra? Självklart kan författarna i andra, tredje och fjärde utkastet kasta in moralpredikan, jobbiga ”pojkens kära moder blir zombie och måste dödas”-dilemman, etcetera. Men det vidrigaste med dessa filmer är egentligen inte hur mycket sprutande blod som förekommer; det vidrigaste är hur folk känner den outsägliga dragningen till dessa filmer. Ärligt talat, vad är det man kommer ihåg från filmerna när man ser dem? Är det hur sorgligt det var när pojken miste sin mamma, eller är det hur sjukt det var när invånarna jagades av dreglande gubbar med blod och fradga längs kropparna? Jag kan i alla fall inte föreställa mig någon i biopubliken snyfta och utropa ”O, vilken rörande film!”. Kan du?

Karaktärerna agerar inte naturligt – och då menar jag inte skådespeleriet, utan handlingarna. I ”28 veckor senare” förenas fadern Don (Robert Carlyle) med sina barn Tammy och Andy. Då berättar han den fruktansvärda nyheten om moderns bortgång. Don lämnar sin fru i en stuga vari hungriga zombies i extas rusar runt. Redan dagen därpå kastar sig barnen iväg på moped i glädjetjut genom Londons smittoriskfyllda gator för att finna ett litet fotografi på modern. Kul!

Jag skulle kunna se den sista filmen som provokation mot statens vilja att rensa bort kriminalitet, och i samma veva utrota de svaga och osyldiga. Men, kom igen…! Varför gå över ån efter vatten?

Även om svåra val ställs på karaktärerna, som när Don i ”28 veckor senare” lämnar sin fru i stugan, eller när militärstyrkan i London tvingas skjuta alla på gatan, så tycker jag att detta är en förenklad bild – så svart på vitt. Okej, min granne är en zombie som försöker äta mina vänner. Hm, vad ska jag göra? Ungefär på det planet ligger bägge dessa historier, gång efter annan.

Vilken fantastiskt rörande film det här är. Vad kommer härnäst av filmskaparduon? Mer geggamoja av blod? Häll mer vatten i sandlådan! När då? Låt mig se…: 28 månader senare? Snälla, säg att den kommer! Snälla?

Karaktärsskådespelaren över många

Det här året fyller Anthony Hopkins 70 år. I heder vill jag gratulera och ge mitt omdöme kring denne skådespelare.

Till en början såg jag inte honom som märkvärdig. Han gjorde sin roll och hade enligt mitt tycke inte särskilt olik roll över de filmer han medverkade i. Han gjorde rollerna väl, men de kopierades rakt av från film till film. Nu hade jag visserligen inte sett så många filmer med honom då jag gjorde den bedömningen. (Vete katten vilka filmer jag sett för att yttra något sådant…)

Men som blixt från klar himmel möttes jag en afton av chock som nästan fick mitt varma kaffe att hamna i vrångstrupen. Jag skulle se ”Surviving Picasso” med Anthony Hopkins i huvudrollen. Det var denna film som totalt ändrade mina tankebanor om den enligt min tidiga uppfattning sansade moralpredikande och retoriskt korrekta malen till skådis. Nu såg jag inte längre Anthony Hopkins på film, jag såg Picasso! Det var Picasso som spelade sig själv. Mannen var kärleksfull, energisk, impulsiv, ärlig, egocentrisk, brysk och rättfram. Han var inte den något timida, lugna och välspråkiga mannen som lurade i mörkret, som jag kände igen – långt ifrån! – och det skrämde mig samtidigt en aning.

Jag tänkte: Herre Gud, är det såhär en karaktärsskådespelare ser ut? – en person som direkt hoppar in i den porträtterade karaktären och stjäl hans kläder och själ och ”blir” denne. Så, vill jag tillägga, gällde det även i rollen som Hannibal Lecter.

En skådespelare hamnar nog oundvikligt i en viss kategori eller stereotyp – en stil, kanske för att producenterna frågar efter en skådis som de identifierar med en roll. Producenten ser vad skådepelaren tidigare presterat, och så hamnar skådisen i ett fack, den där Anthony Hopkins-stilen. Men detta var alltså en nidbild. Anthony Hopkins är karaktären så till den grad att han själv som skådespelare snart inte finns längre.

Vad har han då för tips att ge? Spela inte!, analysera inte!, läs endast replikerna (det blir man betald för att göra), lär in varje scen genom minst 250 repetitioner. Under repetitionerna lär man sig sakta att ”bli” den karaktär som finns mellan replikerna i manus.

Den Hopkins som i liten skala ändå sipprar igenom rollerna är ändå en gestalt jag identifierar mig med och känner för. Men det tilltalande är att han genom sin timida, men skämtsamma och seriösa jargong, ändå skapar de totalt motsatta karaktärerna – och övertygar.

Det är filmupplevelse!

”Surviving Picasso” (1996) – trailer:

Känd sekvens ur ”När lammen tystnar” (1990):

Mer filmer på bio – sa jag rätt?

Varje dag drabbas jag av detta minst fyra gånger! Det är inte katastrof, men det är åtminstone en fluga i strupen. Jag hör det av människor på stan, av politiker, av TV-hallåor, m.fl. (med flera!)

Att tala andra språk än modersmålet svenska är ju bra! Men det finns faktiskt en del negativa bieffekter som kan ske när man kan flera språk – behöver nödvändigtvis inte leda till följande faktum, men det är ofta förekommande:

”Det är mycket filmer på bio” är ett exempel på en felsägning som blivit allt vanligare. Vad är det för fel i uttrycket, undrar vissa. Titta igen! En film är inte vatten. Det är många eller flera filmer på bio, eftersom det handlar om antal och inte en massa, som vatten. Jag säger ju inte att jag häller många vatten i kastrullen. Jag häller däremot många deciliter vatten i kastrullen.

Jag kan gissa att många influerats av engelskan och översatt det språket direkt till svenska. Men, vad fan snackar jag om nu? I engelskan finns ju också many cars, och inte much cars!

Nu kommer min poäng:

I svenskan komparerar vi många, fler, flest. Det komparativa adjektivet blir ”fler” och det komparativa adverbet blir ”mer”, men i engelskan används bara ordet ”more” för bägge dessa svenska ord. More cars. Det är kanske just här kuggen ligger. More cars – mer bilar – blir därför mycket bilar och mycket filmer.

Fel, fel, fel!

Fler filmer, fler bilar, fler deciliter, mycket folk och många människor.

Sålunda fortsätter dominobrickorna av fel i stigande proportion till att många skriver ”med mera” (m.m.) om människor, där det istället ska vara ”med flera” (m.fl.): Annika, Peter, Josefin, m.fl.

Hoppas flugan i stupen slutar att surra och irritera!