Jag kan inte annat än att förundras över den extrema fysiska (och därav psykiska) närhet som finns bevarad i handskrivna texter. Författarinnan Kerstin Strandberg skriver i sin roman ”En obeskrivlig människa” (”En bok för alla”, Stockholm 2005, 19) hur hon en gång köpte en handskriven dagbok från ett dunkelt antikvariat. Boken var skriven av en 11-årig flicka som levde för sådär 100 år sedan. Däri dagboken hade flickan dragit en pil och skrivit ”Här dödade jag en mygga”. Ovanför pilen låg en brunröd fläck fastklibbad i det sträva men fint grängade arket.
Jag läste en gång en bok vari en liten lapp låg fastklistrad på insidan bokbandet. Boken var tryck runt 1870, och på lappen stod regler för hur boken ska användas … och inte användas. Exempel, dock utan citat: Om sjukdom förekommer i släkten, var god ge genast tillbaka boken till det bibliotek där boken lånats ifrån. Tänk hur många sjukdomar som färdats i böcker. Själv hade jag svinkoppor för några veckor sedan där jag dagligen fick byta kläder och örngott eftersom bakterierna eljest levde kvar. Även om bakterierna dör finns ändå den fysiska närheten av ”människa”. Vi avger spår!
Och spåren ger mig inlevelse att tolka var som finns mellan raderna – eller, för all del – vad som finns mellan myggfläckarna.
Jag läste Stephen Kings ”Att skriva – en handverkares memoarer” för några år sedan, och i slutet av boken visade han hur det går till att revidera olika utkast av ett litterärt stycke; då kom utdrag ur 1408. Jag tyckte mig känna igen titeln på novellen, och mycket riktigt, jag hade den även som slutversion i en novellsamling. Jag har inte läst den, men jag bestämde mig att när filmen nu kommer är det läge att åtminstone ta en titt – och det gjorde jag igår.
Jag vill inledningsvis betona att jag inte kan kritisera Kings berättelse med endast referenser från filmatiseringen, ty även filmskapare är konstnärer som tar plats och kan klippa och klistra för att skapa en ny konstform – från prosa till film. Dessutom har jag ingen aning om hur många bearbetningar som skett här emellan.
1408 handlar om författaren Mike (John Cusack) som mist sin unga dotter. Han har påmints av denna genom sin fru, därför har dessa separerat, ty ångesten är för stark. Hans far försöker få honom att nå sin fru igen men Mike har ett iskallt yttre och får därav även en svår relation med sin far.
Det finns något i historien som inte är en ren och torr skräck, och det är just ovanstående element. Mikes måste våga återvända till sin fru och pussla ihop sina oläkta sår. Han är en författare som skriver skräck, och har omedvetet mål av att försöka få lite bukt på sina egna problem genom sitt skrivande. Men så vill han paradoxalt nog ofta nå den torra skräcken, skräcken utan relation till karaktärerna. Då blir monster och vålnader räddningar för att inte behöva bli alltför personlig hos offret. Mike får reda på att det finns ett hotell i New York vari ett visst hotellrum drabbat folk till vansinne. Jag skrev rätt; hotellrummet drabbar de boende till raseri och fördärv. Hotellföreståndaren Olin (Samuel L. Jackson) försöker inledningsvis att försöka få bort Mike från hotellet eftersom han inte vill ”städa upp” resterna av honom då han bor på 1408. Sedan är det ju ingen fin PR att folk avlider på hotellet. Olin kompenserar Mike med en flaska konjak och vädjar till honom att försöka komma till insikt, att avstå från att checka in. Mike vill bo i rummet eftersom han vill skriva så realistisk skräck som möjligt. Han tror inte själv på spöken men är öppen för att skildra en sådan här skräckinjagande plats med kreativa sinnen. Han måste komma in på rum 1408! Olin berättar om det ena självmordet efter det andra, hur folk drabbats av vansinne i just detta rum.
Han berättar att det inte finns några vålnader därinne; det är rummet i sig som gör folk vanvettiga. Men det är väl just denna del jag tycker filmen brister i. Filmen innehåller monstruösa gubbar som på något sätt förenklar hela anslaget.
Det jag hade velat se är mer av Mikes bakgrund. Även om dottern, frun och fadern kommer in i berättelsen är det viktigt att de finns där i större grad. Jag vill veta mer om äktenskapet och tiden med fru och dotter. Därför tycker jag att man kan spara på monster och koncentrera sig på Mikes sökande i sin själv. Rummet 1408 är således inte skräckinjagande i sig, men det får folk att väcka sina mörkaste och mest dold upplevelse. Rummet blir en brutal terapeut, helt enkelt.
Jag ska visserligen lovorda vissa avsnitt ur berättelsen, som när Mike står öga mot öga med sin förlorade dotter; den scenen gör ont! Men de tunna zombieinslagen låter faktiskt hela filmen brista eftersom jag har svårt att ta filmen på allvar när dessa löjliga element slängs in. Jag har svårt att våga känna med öppna sinnen när filmen är så självironisk.
Egentligen sammanfattar huvudpersonen Mike hela filmen som sådan: han har ett inre att öppna, men han väljer att skydda detta genom att endast skriva om den tunna skräcken.
Jag står fast vid att vägen till laddning och dramatik inte går via zombies, och det kommer jag fortsätta att göra!
