Jag kan inte annat än att förundras över den extrema fysiska (och därav psykiska) närhet som finns bevarad i handskrivna texter. Författarinnan Kerstin Strandberg skriver i sin roman ”En obeskrivlig människa” (”En bok för alla”, Stockholm 2005, 19) hur hon en gång köpte en handskriven dagbok från ett dunkelt antikvariat. Boken var skriven av en 11-årig flicka som levde för sådär 100 år sedan. Däri dagboken hade flickan dragit en pil och skrivit ”Här dödade jag en mygga”. Ovanför pilen låg en brunröd fläck fastklibbad i det sträva men fint grängade arket.
Jag läste en gång en bok vari en liten lapp låg fastklistrad på insidan bokbandet. Boken var tryck runt 1870, och på lappen stod regler för hur boken ska användas … och inte användas. Exempel, dock utan citat: Om sjukdom förekommer i släkten, var god ge genast tillbaka boken till det bibliotek där boken lånats ifrån. Tänk hur många sjukdomar som färdats i böcker. Själv hade jag svinkoppor för några veckor sedan där jag dagligen fick byta kläder och örngott eftersom bakterierna eljest levde kvar. Även om bakterierna dör finns ändå den fysiska närheten av ”människa”. Vi avger spår!
Och spåren ger mig inlevelse att tolka var som finns mellan raderna – eller, för all del – vad som finns mellan myggfläckarna.
Jag beundrar dina texter! (L)
Kul att höra! Tack så mycket!