De tunna polisernas färd till himmelen

Jag kan inte annat än att förundras den stollighet som ligger bakom den hyperboliska kvantiteten deckarfilmer i Sverige. Vi har vår gamla käre Beck, men nu även tätt åtföljd av Wallander och Van Veeteren – för att inte tala om alla miniserier som växt ut från stammen. Jag har inte läst någon av författarnas romaner som filmerna grundar sig på, men efter att ha sett många av filmerna känner jag bara hur väderkvarnshjulet gnisslar vidare – runt, runt. Detta ändlösa pumpande av nya filmer framkallar genast frågan: vad finns det kvar att berätta?

Strukturen är densamma. Poliserna är desamma. Skurkarna är de skiftande. Det jag däremot hade väntat mig från en ordentlig deckare, och som jag hittills inte kan erinra mig att någon av ovanstående exempel uppfyller, är att poliserna öppnar fler sidor av sig själva. De är tunna och enspåriga! Jag behöver fler dimensioner som får mig att se hur de påverkas mer än på det ytliga planet att de är förföljda. Klartext: Jag vill se identitetsutveckling! Ingen polis har någonsin rört upp sina mörka sidor, sina dolda sidor. Historierna bara kryddas med mordfall efter mordfall utan att de verkligen skakar tag i karaktärerna. Jag vill se ångest!

Och när det nu inte längre är monopol på deckarfilmer är det ju svårt att inte bedöma skillnaden mellan de olika poliserna Martin Beck, Kurt Wallander och Van Veeteren. Här kommer min lista:

Martin Beck får de sjukaste mordfallen.

Kurt Wallander lyssnar på mest klassisk musik.

Van Veeteren innehåller sämst skådespeleri.

Jag håller med om att min andra punk är en aning löjlig, men det är väl inte fel om nu hela deckargenren är det.

Euforiska splatterförfattare, vad är det ni vill åt mer än Super-Mario-gubbar som kastas från ena banan till den andra utan att något bubblar upp inom dem?

Korna har sinat.