Mållöst och desperat löpande

Jag har så svårt för TV-serier som hela tiden strömmar ut på kanalerna. Jag förstår bara inte all denna popularitet, ty jag i de flesta fall märker att karaktärerna ter sig onaturligt och excessiskt verbala i känslor och behov, istället för att visa dessa. De skriker och gråter i tillgjorda gester, med klichérörelser som varit utnötta redan under teaterns guldålder. Skådespelarna är ihåliga, och tycks i de flesta fall inte ens närvarande i den värld de själva i one-hour-dramat är med i.

Och ändå ser folk det. Avsnitt efter avsnitt, som en timglas som aldrig slutar sila sand. Som ett fängelse man inte ens märker att man sluter kring sig, emedan man i många fall lägger ner flera timmar per dag åt detta skräp. Och för att inte förlora tittare föredrar berättarna att karaktärerna kastas från ena intrigen till den andra i ett hektiskt och desperat löpande utan målgång.

Och jag undrar självklart, när når löparna målet?

Tävlan med tiden

Jag sitter och skriver på mitt manus. Återstoden av vatten droppar i rytm inifrån kaffebryggaren. Ute skiner solen. När jag satt i mitt fönster under frukosten för att känna vinden blåsa i ansiktet slogs jag av tanken på att sommaren faktiskt nått sin hälft.

Paradoxalt känner jag i allmänhet att de korta tidsintervallen, sekunder och minuter, drygar sig fram, medan timmar och dagar flyger förbi. I denna förvillade tidsuppfattning sitter jag krampaktigt och försöker hålla kvar det som finns att räddas av sommaren.

Har man mycket att göra, som under studierna på högskolan, då har den rationella planeringen gjort en medveten om att tiden i dygnet faktiskt har sin gång – vilket jag förmodligen inte är medveten om nu. Under medvetenheten kan jag sålunda också hinna med mer av de timmar jag idag knappt hinner koka kaffe på idag.

Handlar detta om lathet?

Den mentala reningen

Så kom den dag då jag skulle ta fingret ur arslet och städa mitt rum. Jag hade åtminstone planerat det sedan igår, och nu ska det göras. Jag brukar vanligen vilja ha ordning kring mig, och det är mitt motto, men att verkligen rent praktiskt sitta på knä med skurhink och sopa – det är en annan femma. Nu blir det alltmer sällan att städning sker. Emellertid är det inte en så värst stor kraftansträngning: två timmars arbete på endast 19 ynka kvadratmeter – det är ingenting att vädja och be om. Men det gör jag ändå.

Det är som ett träningspass: svidigt att förbereda och ta sig igenom, men en rening och befrielse att ha genomfört och uthärdat. Sedan är det självklart en bonus att man finner ett och annat man alltför länge trott ha spårlöst gått förlorat.

Dessutom brukar jag intala mig själv att jag kan plugga och skriva bättre då jag har ordning och rent kring mig, som om den fysiska rensningen också satt sina spår i själen. Kanske, kanske inte. Jag vill eljest intala mig det faktum.

Om jag bara tror på det så är det väl huvudsaken, och det är en himla trygghet.

Den frenetiske gubben

När jag länge fascinerats av pianisten Glenn Gould, den man som ägnade hela sin tid och själ åt barocken. Han spelade Bach som ingen, kanske just för att han hade förmågan att tänka som kompositör i sitt sätt att identifiera sig med verket han spelade. Han tycktes ofta besatt i sitt agerande eftersom han var så energisk.

Jag rycks ofta med i hans frenesi, och det är härligt att följa hans temperament genom olika tempon och styrkor i pianostycken han spelar. Hans känslospel följer rytmen i musiken. Vad jag känner till om honom verkar han alltid ha haft kärlek till barocken. Som treåring visste man att han hade hundra procent gehör, och han var säker på att han ville bli konsertpianist redan som femåring.

Att se honom, som i klippet här nedan, som 27-åring – i morgonrock och förmiddagskaffe, tycker jag visar just den idealiske kreatören. Besatt, ivrig, gubbig och extremt medryckande!

Minnesslottet

Jag minns att jag blev stormförtjust i en bild som målades upp i boken Hannibal, av Thomas Harris, då jag läste denna under sensommaren 2006. Det var en beskrivning av karaktären Hannibal Lecters minnesbank; han hade ett minnesslott!

Liksom jag minns mig själv från barndomen sitta på mitt rum med vinternattens köld utanför mitt fönster och teckna stora tudorslott i genomskärning, känner jag fortfarande en närmast andlig frid av att beskåda tudorslott. Närmast förblindad.

Eftersom mitt förnuft säger mig att min ekonomi inte inräknar planer för tudorslott vill jag hellre sitta ostört och endast drömlikt föreställa mig dessa miljöer – och alltså hålla alla förnuftiga tankar i schack.

Då är just detta minnesslott perfekt! Här kan jag skapa mina valv, mina lönndörrar, min vinkällare, mina tinnar och mina torn. Här tar fantasin huvudrollen, och då får plötsligt dessa tankar ett praktiskt syfte: att samla, härbärgera och strukturera mina minnen. Var sak på sin plats. Svåra minnen läggs självklart i ett rum i slottet som är bommat.

I boken som nämndes ovan beskrivs i detalj hur Hannibal Lecter, samtidigt som han sitter på ett flyg, letar och samlar minnen genom att gå runt i sitt magnifika slott han så omsorgsfullt och noggrannt har skapat – helt gratis, helt problemfritt.

Det lutande blaskvinet

Så var det söndag. En mulen och grå förmiddag som passerade snabbare än väntat. Turismen i stan har minskat, och inte undra på det – den traditionella stockholms-/stekarveckan svider på sin sista dag. Stilla. Fuktig luft.

Som ännu ett tecken på formen före innehåll kom jag för några dagar sedan, då jag var ute och grillade, på mig själv med att ha köpt ett blaskvin, ett av de billigaste på Systemet. Vinet var inte ens värt att kalla vin i smaken, så varför köpte jag det? Den hade snygg form, föreställande det lutande tornet i Pisa. Och, ja, flaskan lutade faktiskt.

Under grillkvällen ställde jag flaskan på gräset, och en polare tyckte närmast att den var rak. Som en anekdottalare han är berättade han då om hur lökigt det var när man drev med tornet i Pisa i en Supermanfilm, där ärkeskurken först använde sina krafter för att resa upp tornet. Samtidigt nere på marken satt en skulptör som gjutit tornet snett, och som nu i raseri ”begrep” att tornet var rättvänt.

Senare i filmen kommer vår käre Superman och placerar tornet i sin normala vinkel. Och självklart ser man ytterliggare ett klipp på skulptören – som nu gjort alla sina miniatyrtorn rättvända – hur han ilsket ser att tornet åter lutar. Vilken buskis! Vilken skrattsalva!

Eller?