Jag minns att jag blev stormförtjust i en bild som målades upp i boken Hannibal, av Thomas Harris, då jag läste denna under sensommaren 2006. Det var en beskrivning av karaktären Hannibal Lecters minnesbank; han hade ett minnesslott!
Liksom jag minns mig själv från barndomen sitta på mitt rum med vinternattens köld utanför mitt fönster och teckna stora tudorslott i genomskärning, känner jag fortfarande en närmast andlig frid av att beskåda tudorslott. Närmast förblindad.
Eftersom mitt förnuft säger mig att min ekonomi inte inräknar planer för tudorslott vill jag hellre sitta ostört och endast drömlikt föreställa mig dessa miljöer – och alltså hålla alla förnuftiga tankar i schack.
Då är just detta minnesslott perfekt! Här kan jag skapa mina valv, mina lönndörrar, min vinkällare, mina tinnar och mina torn. Här tar fantasin huvudrollen, och då får plötsligt dessa tankar ett praktiskt syfte: att samla, härbärgera och strukturera mina minnen. Var sak på sin plats. Svåra minnen läggs självklart i ett rum i slottet som är bommat.
I boken som nämndes ovan beskrivs i detalj hur Hannibal Lecter, samtidigt som han sitter på ett flyg, letar och samlar minnen genom att gå runt i sitt magnifika slott han så omsorgsfullt och noggrannt har skapat – helt gratis, helt problemfritt.
