När jag länge fascinerats av pianisten Glenn Gould, den man som ägnade hela sin tid och själ åt barocken. Han spelade Bach som ingen, kanske just för att han hade förmågan att tänka som kompositör i sitt sätt att identifiera sig med verket han spelade. Han tycktes ofta besatt i sitt agerande eftersom han var så energisk.
Jag rycks ofta med i hans frenesi, och det är härligt att följa hans temperament genom olika tempon och styrkor i pianostycken han spelar. Hans känslospel följer rytmen i musiken. Vad jag känner till om honom verkar han alltid ha haft kärlek till barocken. Som treåring visste man att han hade hundra procent gehör, och han var säker på att han ville bli konsertpianist redan som femåring.
Att se honom, som i klippet här nedan, som 27-åring – i morgonrock och förmiddagskaffe, tycker jag visar just den idealiske kreatören. Besatt, ivrig, gubbig och extremt medryckande!
Hej,
Jag vill bara börja med att tillägga att Glenn Gould tillhörde 1900-talets bästa pianister inom den klassiska musiken. Gould var en mycket egendomlig person. Han spelade endast på sin egen flygel, var en fanatisk hypokondriker, var mer eller mindre beroende av att hålla sig varm vilket gjorde att han klädde sig i rock, halsduk och vantar mitt i varmaste sommaren. Han var även en riktig nattuggla som sällan gick upp före fem på eftermiddagen. Han var även känd som en framstående schackspelare.
Man har länge spekulerat om Gould led av, som många andra kända musiker, någon form av autism. Många drag hos Gould, så som hans hummande och gungande, när han spelar, och hela hans livsstil, tyder troligtvis på att han hade Aspergers syndrom.
Tack Simon för en fin blog och intressant att höra vad Per säga ovan…..
När jag, en mycket ungkonststudent, förste fick höra hur många konstnärer anses som begåvade genier men med något “fel” eller “udda” i sina personligheter fick jag för mej att detta egentligen hade inget med själva “konsten”, “musiken”osv. att göra……. egentligen . (Numera är jag lite mera avslappnat på den fronten
)
Vill bidrar här med att det finns så mycket konstigheter och myt omkring personer med stora talanger. Till ex: Det är ju så att folk med Asbergers’ har många gånger helt fantastiska begåvningar, inte minst i musiken och matematik och konst… men tyvärr inte alla med Asbergers förstås. Jag menar bara det är lite farligt att dra slutsatsen att alla som syssla med konst och musik har något lite “speciell” med sig ifrån födelsen som många nu börjar göra – Inte du Per
jag förstår att du bara informera och man tackar för det:), men det är bara att vi vet fortfarande så lite om hur våra järnor fungerar. Gould var underbar som musiker helt enkelt.
(Hmm, att man kan bli udda och konstiga av att va en musiker eller konstnär i dagens läge, är ju en annan diskussion.)
Per här,
Jo visst det är ett väldigt känsligt ämne och man ska inte dra några egna slutsatser hur vida folk är psykiskt sjuka eller inte. Det var först efter Glenn Goulds bortgång i början av åttiotalet som en läkare började forska om Goulds liv och hans livsstil då många drag hos Gould påminde om Aspergers syndrom. Detta publicerades också och folk blev väldigt upprörda över detta vilket tvingade läkaren att lägga ner forskningen om Goulds liv.
Vi kan ju faktiskt bara säga att Glenn Gould var en fantastisk pianist utan sitt like, och inget mer.