Så kom den dag då jag skulle ta fingret ur arslet och städa mitt rum. Jag hade åtminstone planerat det sedan igår, och nu ska det göras. Jag brukar vanligen vilja ha ordning kring mig, och det är mitt motto, men att verkligen rent praktiskt sitta på knä med skurhink och sopa – det är en annan femma. Nu blir det alltmer sällan att städning sker. Emellertid är det inte en så värst stor kraftansträngning: två timmars arbete på endast 19 ynka kvadratmeter – det är ingenting att vädja och be om. Men det gör jag ändå.
Det är som ett träningspass: svidigt att förbereda och ta sig igenom, men en rening och befrielse att ha genomfört och uthärdat. Sedan är det självklart en bonus att man finner ett och annat man alltför länge trott ha spårlöst gått förlorat.
Dessutom brukar jag intala mig själv att jag kan plugga och skriva bättre då jag har ordning och rent kring mig, som om den fysiska rensningen också satt sina spår i själen. Kanske, kanske inte. Jag vill eljest intala mig det faktum.
Om jag bara tror på det så är det väl huvudsaken, och det är en himla trygghet.
Hej,
Jag hatar att städa, du ska bara se mitt rum just nu. Har varit på resa i Afrika och orkar inte packa upp alla de saker jag hade med mig. Jag känner hur dammråttorna springer runt benen på mig och jag frågar mig själv, är detta hälsosamt? Svaret är så klart, nej. Såg på ett program på tv igår där det var en man som inte hade städat sin lägenhet på 20 år. Man trodde inte sina ögon när man såg hans lägenhet. Saker överallt och det fanns inte en kvadratmeter ledigt utrymme. Och hur mådde han? Jo han var helt frisk men han levde ensam för att han inte vågade bjuda hem någon kvinna till sin lägenhet. På grund av detta mådde han dåligt och bad nu om hjälp. De städade hans lägenhet och han flyttade in igen för att åter igen börja samla saker. Och att samla saker det är något vi gjort i urminnes tider för att förbereda oss för sämre tider. Så då frågar jag mig själv, är jag en samlare eller är jag bara lat?