Jag sitter och skriver på mitt manus. Återstoden av vatten droppar i rytm inifrån kaffebryggaren. Ute skiner solen. När jag satt i mitt fönster under frukosten för att känna vinden blåsa i ansiktet slogs jag av tanken på att sommaren faktiskt nått sin hälft.
Paradoxalt känner jag i allmänhet att de korta tidsintervallen, sekunder och minuter, drygar sig fram, medan timmar och dagar flyger förbi. I denna förvillade tidsuppfattning sitter jag krampaktigt och försöker hålla kvar det som finns att räddas av sommaren.
Har man mycket att göra, som under studierna på högskolan, då har den rationella planeringen gjort en medveten om att tiden i dygnet faktiskt har sin gång – vilket jag förmodligen inte är medveten om nu. Under medvetenheten kan jag sålunda också hinna med mer av de timmar jag idag knappt hinner koka kaffe på idag.
Handlar detta om lathet?
