Så sitter jag här igen. Morgonstund har guld i mun. Är det inte så? Man kan inte säga annat än att jag är lite sliten när jag kliver upp klockan 06.00, varpå jag tar en cykeltur och kör ett joggingpass. Och nu är det ju så mörkt. Självklart har jag då valt ett pass som inte har ljusslingor eller gatlyktor. Längst inne i skogen stapplar jag fram i ett stundom frostigt landskap. Söker så mycket ljus som möjligt för att kunna utskilja vad som är stig och vad som är vegetation. Ibland är gränsen snar.
Så är det sedan dags för frukost och skrivande. Så kommer morgonkaffet väl till pass när klockan rusat fram till halv tio; ständigt detta tävlande med tiden…!
Jag har börjar skriva på manus till min berättelse. Jag väljer ut scener som jag känner har en spännande gnista i sig, utifrån ett treatment jag skrev för några dagar sedan. Det är väldigt kul att bara spinna på, utan att heller verka för låst. Händer det något i scenen jag inte tänkt ska ske utifrån treatment skriver jag detta ändå. Igår ändrade jag och gjorde en scen mer koncis, från tjugo sidor till sju. Det är lätt att vara efterklok, – men här får satsen en helt ny betydelse. Ty hämmar man sig själv för tidigt finns inget att vara efterklok på.
Jag väntar på ljusare tider, ändå går vi hela tiden åt mörkare – men inte länge till!
