Jag är i Stockholm i väntan på buss till Nynäshamn. Är för trött för att släpa mig runt på stan. Drar mina väskor. Tung i huvudet. Lunkar fram inne i heta Centralstationen – platsen utan tillräckligt med bänkar. Stora blanka stengolv. Kommer ut och känner vind kyla min nacke. Häver ut mina väskor och sätter mig vid en fontän. På andra sidan sitter en äldre man. Beige. Blundar. Sänkt huvud med öppen mun. En droppe har letat sig ner från näsan och hänger från nästippen. Jag sitter kvar. Tittar mig runt och ser att folk rusar förbi. Slänger flackande sidoblickar mot mannen, men fortsätter sedan iväg. Efter fem minuter vrider mannen sig något. Jag tar ett nytt andetag. Tänker på ett fotografi från andra världskriget av ett judebarn som ligger nerkört i en trottoar. Svårt skadad – möjligen död. Hela tiden passerar människor förbi pojken. Viker undan, som om pojken omges av en skyddande aura. De fortsätter iväg.
Iväg.
Jag sätter mig på bussen.
