Den frenetiske gubben

När jag länge fascinerats av pianisten Glenn Gould, den man som ägnade hela sin tid och själ åt barocken. Han spelade Bach som ingen, kanske just för att han hade förmågan att tänka som kompositör i sitt sätt att identifiera sig med verket han spelade. Han tycktes ofta besatt i sitt agerande eftersom han var så energisk.

Jag rycks ofta med i hans frenesi, och det är härligt att följa hans temperament genom olika tempon och styrkor i pianostycken han spelar. Hans känslospel följer rytmen i musiken. Vad jag känner till om honom verkar han alltid ha haft kärlek till barocken. Som treåring visste man att han hade hundra procent gehör, och han var säker på att han ville bli konsertpianist redan som femåring.

Att se honom, som i klippet här nedan, som 27-åring – i morgonrock och förmiddagskaffe, tycker jag visar just den idealiske kreatören. Besatt, ivrig, gubbig och extremt medryckande!

Karaktärsskådespelaren över många

Det här året fyller Anthony Hopkins 70 år. I heder vill jag gratulera och ge mitt omdöme kring denne skådespelare.

Till en början såg jag inte honom som märkvärdig. Han gjorde sin roll och hade enligt mitt tycke inte särskilt olik roll över de filmer han medverkade i. Han gjorde rollerna väl, men de kopierades rakt av från film till film. Nu hade jag visserligen inte sett så många filmer med honom då jag gjorde den bedömningen. (Vete katten vilka filmer jag sett för att yttra något sådant…)

Men som blixt från klar himmel möttes jag en afton av chock som nästan fick mitt varma kaffe att hamna i vrångstrupen. Jag skulle se ”Surviving Picasso” med Anthony Hopkins i huvudrollen. Det var denna film som totalt ändrade mina tankebanor om den enligt min tidiga uppfattning sansade moralpredikande och retoriskt korrekta malen till skådis. Nu såg jag inte längre Anthony Hopkins på film, jag såg Picasso! Det var Picasso som spelade sig själv. Mannen var kärleksfull, energisk, impulsiv, ärlig, egocentrisk, brysk och rättfram. Han var inte den något timida, lugna och välspråkiga mannen som lurade i mörkret, som jag kände igen – långt ifrån! – och det skrämde mig samtidigt en aning.

Jag tänkte: Herre Gud, är det såhär en karaktärsskådespelare ser ut? – en person som direkt hoppar in i den porträtterade karaktären och stjäl hans kläder och själ och ”blir” denne. Så, vill jag tillägga, gällde det även i rollen som Hannibal Lecter.

En skådespelare hamnar nog oundvikligt i en viss kategori eller stereotyp – en stil, kanske för att producenterna frågar efter en skådis som de identifierar med en roll. Producenten ser vad skådepelaren tidigare presterat, och så hamnar skådisen i ett fack, den där Anthony Hopkins-stilen. Men detta var alltså en nidbild. Anthony Hopkins är karaktären så till den grad att han själv som skådespelare snart inte finns längre.

Vad har han då för tips att ge? Spela inte!, analysera inte!, läs endast replikerna (det blir man betald för att göra), lär in varje scen genom minst 250 repetitioner. Under repetitionerna lär man sig sakta att ”bli” den karaktär som finns mellan replikerna i manus.

Den Hopkins som i liten skala ändå sipprar igenom rollerna är ändå en gestalt jag identifierar mig med och känner för. Men det tilltalande är att han genom sin timida, men skämtsamma och seriösa jargong, ändå skapar de totalt motsatta karaktärerna – och övertygar.

Det är filmupplevelse!

”Surviving Picasso” (1996) – trailer:

Känd sekvens ur ”När lammen tystnar” (1990):

Om arkitekten Antoni Gaudí (1852-1926)

Jag ser honom inte bara som arkitekt

Jag hittade en biografi från gymnasietiden jag hoppas kan komma till användning, eller möjligen ge inspiration.

Jag vill inledningsvis börja med en uppmaning; om ni besöker Barcelona någon gång – då måste ni i alla fall besöka ett av Antoni Gaudís verk. Han är nämligen stadens mest berömda arkitekt, och även konstnär och formgivare, enligt mig. Han var aktiv för cirka hundra år sedan, då han helt förkastade dåtidens arkitektur, och lät sig istället helt och hållet inspireras av den verklighet vi alla dras med genom livet – naturen. Att skapa konst och arkitektur på detta sätt har namnet jugend, eller art nouveau.

Hemsöborna och August Strindberg

Den perfekte naturalisten

Jag hittade en biografi från gymnasietiden jag hoppas kan komma till användning, eller möjligen ge inspiration. 

HEMSÖBORNA

Jag har läst en del ur Hemsöborna (1887) av författaren August Strindberg, och jag måste medge att jag har svårt att föreställa mig hur Strindberg, när han skrev boken, kunde sitta i ett pensionat i Bayern, och associera sin exakta skildring från sin ungdom, då han bodde på Kymmendö i Stockholms skärgård. I romanen kallar han ön för Hemsö men beskriver ändå miljö och karaktärer efter egna verkliga erfarenheter. Strindberg lägger verkligen stor tyngd i att beskriva stoff naturalistiskt och att låta oss läsare skapa en exakt bild av miljö och öbor.