Skala av det överflödiga för att förstärka fokus

Stockholms stadsteater visar för tillfället pjäsen ”Hedda Gabler” – en kvinna som precis gift sig, och som inledningsvis kommer tillbaka från en bröllopsresa. Hon ser dock äktenskapet med den nye mannen som trist. Hon är uttråkad och missnöjd. Jag har inte sett pjäsen, men det som gör mig så intresserad, det är hur pass enkelt scenen är skapad – rent av komisk; den utspelar sig på en scen utan fond, med endast en soffa(!). Är det inte märkligt? En vän till mig som nyligen sett Strindbergs ”Dödsdansen” på Dramaten sade att teaterns form är minst lika utstuderad som inom filmen, med allt vad specialeffekter med explosioner innebär. Men nu blir jag förvånad.

Skalet till innehållet växer, medan kärnan krymper

Formen styr innehållet

En vän till mig, Jon, skrev på sin blogg om människans intelligens genom tiden. Han menade att människan alltid haft samma intelligens. Människans sätt att berätta historier har inte förändrats, innehållet har alltid varit detsamma. Däremot har formen, tekniken, förändrats. Aristoteles talade om samma typ av dramaturgi som vi använder oss av än idag. Det vi ser som revolutionerande, och som vissa vill understryka med ökad intelligens, är just formen för det innehåll vi så länge haft. Inom film är det extra tydligt, med dagens digitala specialeffekter.

Aristoteles, Descartes, Nietzsche och Sartre

Samtiden styr våra tankar – medvetet och undermedvetet

Jag hittade en text från gymnasietiden jag hoppas kan komma till användning, eller möjligen ge inspiration.

Det märks klart att filosoferna följer sin tid. Genom jämförelse av antikens Aristoteles, renässansens Descartes, 1800-talets Nietzsche och 18-1900-talets Sartre kan jag dra den slutsatsen. Det är en sak att allt liv är mekaniskt, vilket är ett påstående som skulle kunna passa in i vilken tidsperiod som helst, men när Descartes sedan, på ett nästan tvångsmässigt sätt, påstår att det är Gud som ligger bakom starten, kan man dra slutsatsen att dessa tankar är hämtade från en period då Kristendomen hade stor makt och hade ett stort inflytande på folket – medvetet eller ibland undermedvetet. Nietzsches tankar om att människan inte är säregen är också ett tecken, ett tecken på att Kristendomen var mer öppen och inte lika viktig. Visst var den viktig, men inte på ett sådant tvångsmässigt och likriktat sätt som tidigare. I samtiden var det mycket nya upptäckter som gav hela den kristna tron ett frågetecken. Man undersökte saker naturvetenskapligt. Dessa tankar gick till och med så långt att man började fantisera om att människan kunde skapa eget liv, utan att vara en gudomlig art. Frankenstein är en bok som skrevs under denna tid som ett bevis på detta. Låter man sedan tiden gå kommer filosofer som Sartres som förkastade Guds betydelse helt. Man såg livet mer och mer naturvetenskapligt.

Om arkitekten Antoni Gaudí (1852-1926)

Jag ser honom inte bara som arkitekt

Jag hittade en biografi från gymnasietiden jag hoppas kan komma till användning, eller möjligen ge inspiration.

Jag vill inledningsvis börja med en uppmaning; om ni besöker Barcelona någon gång – då måste ni i alla fall besöka ett av Antoni Gaudís verk. Han är nämligen stadens mest berömda arkitekt, och även konstnär och formgivare, enligt mig. Han var aktiv för cirka hundra år sedan, då han helt förkastade dåtidens arkitektur, och lät sig istället helt och hållet inspireras av den verklighet vi alla dras med genom livet – naturen. Att skapa konst och arkitektur på detta sätt har namnet jugend, eller art nouveau.

Vad är konst?

Konsten – Länken till sanning

Jag hittade en essä från gymnasietiden jag hoppas kan komma till användning, eller möjligen ge inspiration.

Vad är konst? Vad är snyggt? Synonymer? Konstnärer, vars viktigaste syfte är att göra konstkritiker nöjda genom att skapa ”snygga” tavlor, är helt fel ute, i alla fall historiskt. Låt oss titta tillbaka på de flera tusen år gamla afrikanska statyerna. Är de snygga, de grovt huggna stenbitarna som i relation till varandra ser ut som en kvinna? Eller, är det så man ska ställa frågan när man ser konst – om den är snygg eller ej? Jag tycker inte konst handlar om vad betraktarna tycker är snyggt eller inte, för det viktigaste ligger inte hos mottagaren, utan hos sändaren, alltså konstnären själv. Det är han eller hon som vill ge uttryck för sig själv. När jag just tog upp de urgamla afrikanska statyerna som exempel kan jag bara konstatera att de är symboler. En symbol får vara snygg eller ful bäst den vill. Afrikanska statyerna av nakna kvinnor symboliserar fruktbarhet – liv. Egentligen skulle jag inte vilja se konst i estetiska termer, utan istället i filosofiska termer, för det är en skillnad. Det estetiska är till grunden betraktarnas egoistiska tankar om att de spelar den viktigaste rollen i en konstverksprocess. Vem har bett om betraktarnas åsikter? Tror ni de afrikanska konstnärerna frågade sina vänner i byarna om de tyckte deras statyer och målningar var snygga? För det är väl vad konst handlar om, inte sant? Inte sant? Se min sistnämnda fråga i dubbel bemärkelse.

Den ständiga rädslan för status quo

När vi går på bio med vänner och bekanta är det inte ofta någon ropar glatt ”vi ser en dokumentär”. Varför är biofilm oftast förknippat med fiktiva produktioner? Biograferna tar in filmer utifrån det som de tror att publiken vill se, det fiktiva. Men varför vill publiken, alltså du och jag, se fiktiva filmer före det dokumentära? Min teori, som jag lägger fram här och nu, det är att vi är rädda för att hamna i status quo – det statiska skeendet. Vi är rädda att vi sätter oss i en biosalong, följer ett par karaktärer, men utan att de genom en tydlig intrig förändras. Vi är rädda att de uppfattar sig själva och sin omgivning på exakt samma sätt genom hela den påkostade biobiljettens varaktighet.