Konstnären med sina producenter betalar och arrangerar målarduken

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth var i fredags på utställning med en videoinstallation där en graffitikonstnär målar i en tunnelbanevagn, varpå han krossar en ruta och hoppar ut på perrongen.

Adelsohn Liljeroth menar att graffiti är skadegörelse och att det är fel att ta in denna i konstgallerierna.

Först blev jag provocerad av hennes uttalande eftersom jag tyckte hon var motsägelsefull. Å ena sidan ville hon se konst som väcker debatt, å andra sidan kände hon att graffiti gjorde henne känslomässigt upprörd. Jag tycker att konst är till för att väcka känslor och intryck som alltså leder till debatt, så varför skulle då detta verk vara undantag? Kanske var det då för kulturministern det viktigaste konstverket av dem alla, ty hon fick sådant enormt engagemang kring detta.

Däremot förstår jag själv att aktionen som filmades, när mannen målade på väggarna och krossade ett fönster, varit oerhört chockerande för de övriga resenärerna i vagnen.

Fel att vandalisera en SL-vagn! SL kräver Konstfack på 100 000 kronor i skadestånd. Olof Glemme, prefekt vid institutionen för konst på Konstfack är inte heller säker på hur mycket som är iscensatt. Men ta då reda på detta, det kan väl inte vara så svårt?

För mig är det naturligt att låta konstnären med sina producenter betala och arrangera ”målarduken”, men också göra iscensättning av aktionen – med statister. Att väcka debatt går att göra i båda fallen, men man vinner förmodligen större sympati med att inte chocka folket under spårvagnsvistelsen. Det har de inte skrivit kontrakt på att bli.

Dessutom förstår jag inte syftet med att undanhålla ifall verket nu faktiskt skulle vara en iscensättning. Vad förlorar man på det?

Om syftet med verket är, som galleristen för verket beskrev, att skapa debatt och dialog huruvida graffiti är konstart eller ej, så måste väl videoklippet fungera bättre som konstverk än den levande konstaktionen, med de civila resenärerna: Resenärerna blir rädda att de ska bli skadade. Jag antar att betraktarna av videokonsten i konstgalleriet sätter graffitikonstnärens handling i en annan kontext, möjligen mer nyanserad bild. Detta beror självklart också på hur själva videoavbildningen är gjord. Jag har inte själv sätt videoklippet.

Skapa konst utan blod på duken, där istället blodet uppstår vid kontakten mellan verket och publiken. En aning snardraget, men i stora drag tänker jag så.

DN
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=883922

SvD
http://www.svd.se/stockholm/nyheter/artikel_2471673.svd

Mållöst och desperat löpande

Jag har så svårt för TV-serier som hela tiden strömmar ut på kanalerna. Jag förstår bara inte all denna popularitet, ty jag i de flesta fall märker att karaktärerna ter sig onaturligt och excessiskt verbala i känslor och behov, istället för att visa dessa. De skriker och gråter i tillgjorda gester, med klichérörelser som varit utnötta redan under teaterns guldålder. Skådespelarna är ihåliga, och tycks i de flesta fall inte ens närvarande i den värld de själva i one-hour-dramat är med i.

Och ändå ser folk det. Avsnitt efter avsnitt, som en timglas som aldrig slutar sila sand. Som ett fängelse man inte ens märker att man sluter kring sig, emedan man i många fall lägger ner flera timmar per dag åt detta skräp. Och för att inte förlora tittare föredrar berättarna att karaktärerna kastas från ena intrigen till den andra i ett hektiskt och desperat löpande utan målgång.

Och jag undrar självklart, när når löparna målet?

De tunna polisernas färd till himmelen

Jag kan inte annat än att förundras den stollighet som ligger bakom den hyperboliska kvantiteten deckarfilmer i Sverige. Vi har vår gamla käre Beck, men nu även tätt åtföljd av Wallander och Van Veeteren – för att inte tala om alla miniserier som växt ut från stammen. Jag har inte läst någon av författarnas romaner som filmerna grundar sig på, men efter att ha sett många av filmerna känner jag bara hur väderkvarnshjulet gnisslar vidare – runt, runt. Detta ändlösa pumpande av nya filmer framkallar genast frågan: vad finns det kvar att berätta?

Strukturen är densamma. Poliserna är desamma. Skurkarna är de skiftande. Det jag däremot hade väntat mig från en ordentlig deckare, och som jag hittills inte kan erinra mig att någon av ovanstående exempel uppfyller, är att poliserna öppnar fler sidor av sig själva. De är tunna och enspåriga! Jag behöver fler dimensioner som får mig att se hur de påverkas mer än på det ytliga planet att de är förföljda. Klartext: Jag vill se identitetsutveckling! Ingen polis har någonsin rört upp sina mörka sidor, sina dolda sidor. Historierna bara kryddas med mordfall efter mordfall utan att de verkligen skakar tag i karaktärerna. Jag vill se ångest!

Och när det nu inte längre är monopol på deckarfilmer är det ju svårt att inte bedöma skillnaden mellan de olika poliserna Martin Beck, Kurt Wallander och Van Veeteren. Här kommer min lista:

Martin Beck får de sjukaste mordfallen.

Kurt Wallander lyssnar på mest klassisk musik.

Van Veeteren innehåller sämst skådespeleri.

Jag håller med om att min andra punk är en aning löjlig, men det är väl inte fel om nu hela deckargenren är det.

Euforiska splatterförfattare, vad är det ni vill åt mer än Super-Mario-gubbar som kastas från ena banan till den andra utan att något bubblar upp inom dem?

Korna har sinat.

1408 – stävan efter att öppna, men förgäves

Jag läste Stephen Kings ”Att skriva – en handverkares memoarer” för några år sedan, och i slutet av boken visade han hur det går till att revidera olika utkast av ett litterärt stycke; då kom utdrag ur 1408. Jag tyckte mig känna igen titeln på novellen, och mycket riktigt, jag hade den även som slutversion i en novellsamling. Jag har inte läst den, men jag bestämde mig att när filmen nu kommer är det läge att åtminstone ta en titt – och det gjorde jag igår.

Jag vill inledningsvis betona att jag inte kan kritisera Kings berättelse med endast referenser från filmatiseringen, ty även filmskapare är konstnärer som tar plats och kan klippa och klistra för att skapa en ny konstform – från prosa till film. Dessutom har jag ingen aning om hur många bearbetningar som skett här emellan.

1408 handlar om författaren Mike (John Cusack) som mist sin unga dotter. Han har påmints av denna genom sin fru, därför har dessa separerat, ty ångesten är för stark. Hans far försöker få honom att nå sin fru igen men Mike har ett iskallt yttre och får därav även en svår relation med sin far.

Det finns något i historien som inte är en ren och torr skräck, och det är just ovanstående element. Mikes måste våga återvända till sin fru och pussla ihop sina oläkta sår. Han är en författare som skriver skräck, och har omedvetet mål av att försöka få lite bukt på sina egna problem genom sitt skrivande. Men så vill han paradoxalt nog ofta nå den torra skräcken, skräcken utan relation till karaktärerna. Då blir monster och vålnader räddningar för att inte behöva bli alltför personlig hos offret. Mike får reda på att det finns ett hotell i New York vari ett visst hotellrum drabbat folk till vansinne. Jag skrev rätt; hotellrummet drabbar de boende till raseri och fördärv. Hotellföreståndaren Olin (Samuel L. Jackson) försöker inledningsvis att försöka få bort Mike från hotellet eftersom han inte vill ”städa upp” resterna av honom då han bor på 1408. Sedan är det ju ingen fin PR att folk avlider på hotellet. Olin kompenserar Mike med en flaska konjak och vädjar till honom att försöka komma till insikt, att avstå från att checka in. Mike vill bo i rummet eftersom han vill skriva så realistisk skräck som möjligt. Han tror inte själv på spöken men är öppen för att skildra en sådan här skräckinjagande plats med kreativa sinnen. Han måste komma in på rum 1408! Olin berättar om det ena självmordet efter det andra, hur folk drabbats av vansinne i just detta rum.

Han berättar att det inte finns några vålnader därinne; det är rummet i sig som gör folk vanvettiga. Men det är väl just denna del jag tycker filmen brister i. Filmen innehåller monstruösa gubbar som på något sätt förenklar hela anslaget.

Det jag hade velat se är mer av Mikes bakgrund. Även om dottern, frun och fadern kommer in i berättelsen är det viktigt att de finns där i större grad. Jag vill veta mer om äktenskapet och tiden med fru och dotter. Därför tycker jag att man kan spara på monster och koncentrera sig på Mikes sökande i sin själv. Rummet 1408 är således inte skräckinjagande i sig, men det får folk att väcka sina mörkaste och mest dold upplevelse. Rummet blir en brutal terapeut, helt enkelt.

Jag ska visserligen lovorda vissa avsnitt ur berättelsen, som när Mike står öga mot öga med sin förlorade dotter; den scenen gör ont! Men de tunna zombieinslagen låter faktiskt hela filmen brista eftersom jag har svårt att ta filmen på allvar när dessa löjliga element slängs in. Jag har svårt att våga känna med öppna sinnen när filmen är så självironisk.

Egentligen sammanfattar huvudpersonen Mike hela filmen som sådan: han har ett inre att öppna, men han väljer att skydda detta genom att endast skriva om den tunna skräcken.

Jag står fast vid att vägen till laddning och dramatik inte går via zombies, och det kommer jag fortsätta att göra!

Trailer:

28 veckor senare

Även om många högaktningsfullt värderar ”28 dagar senare” och ”28 veckor senare” som moraliska storverk och lyfter historierna till skyarna så känns det ändå som om filmskaparduon Danny Boyle och Alex Garland ser massakern och blodutgjutelsen som främsta anledning att skapa film. Alla djurrättsaktivister är mördare som sprider sjukdomar, vilket första filmen visar. Dessutom skulle man säkert kunna berätta samma historia men utan alla dessa närbilder på hur blodet sprutar och skeva gubbar som stapplar fram med förvridna, bleka och magra kroppar, som vilken zombiefilm som helst.

Vad hör jag nu? Är den inte lika spännande om dessa tas bort? Jo, spänningen och adrenalinkicken hålls nog vid liv, däremot kan jag hålla med om att den vidrigt sliskiga och geggiga stämpeln försvinner. Lervälling i sandlådan torkar och går åter att gräva i!

Jag är faktiskt seriöst intresserad av vad skapare som Danny Boyle och Alex Garland ser hos zombiefilmer. Vad är det som gör filmerna så bra? Självklart kan författarna i andra, tredje och fjärde utkastet kasta in moralpredikan, jobbiga ”pojkens kära moder blir zombie och måste dödas”-dilemman, etcetera. Men det vidrigaste med dessa filmer är egentligen inte hur mycket sprutande blod som förekommer; det vidrigaste är hur folk känner den outsägliga dragningen till dessa filmer. Ärligt talat, vad är det man kommer ihåg från filmerna när man ser dem? Är det hur sorgligt det var när pojken miste sin mamma, eller är det hur sjukt det var när invånarna jagades av dreglande gubbar med blod och fradga längs kropparna? Jag kan i alla fall inte föreställa mig någon i biopubliken snyfta och utropa ”O, vilken rörande film!”. Kan du?

Karaktärerna agerar inte naturligt – och då menar jag inte skådespeleriet, utan handlingarna. I ”28 veckor senare” förenas fadern Don (Robert Carlyle) med sina barn Tammy och Andy. Då berättar han den fruktansvärda nyheten om moderns bortgång. Don lämnar sin fru i en stuga vari hungriga zombies i extas rusar runt. Redan dagen därpå kastar sig barnen iväg på moped i glädjetjut genom Londons smittoriskfyllda gator för att finna ett litet fotografi på modern. Kul!

Jag skulle kunna se den sista filmen som provokation mot statens vilja att rensa bort kriminalitet, och i samma veva utrota de svaga och osyldiga. Men, kom igen…! Varför gå över ån efter vatten?

Även om svåra val ställs på karaktärerna, som när Don i ”28 veckor senare” lämnar sin fru i stugan, eller när militärstyrkan i London tvingas skjuta alla på gatan, så tycker jag att detta är en förenklad bild – så svart på vitt. Okej, min granne är en zombie som försöker äta mina vänner. Hm, vad ska jag göra? Ungefär på det planet ligger bägge dessa historier, gång efter annan.

Vilken fantastiskt rörande film det här är. Vad kommer härnäst av filmskaparduon? Mer geggamoja av blod? Häll mer vatten i sandlådan! När då? Låt mig se…: 28 månader senare? Snälla, säg att den kommer! Snälla?

Karaktärsskådespelaren över många

Det här året fyller Anthony Hopkins 70 år. I heder vill jag gratulera och ge mitt omdöme kring denne skådespelare.

Till en början såg jag inte honom som märkvärdig. Han gjorde sin roll och hade enligt mitt tycke inte särskilt olik roll över de filmer han medverkade i. Han gjorde rollerna väl, men de kopierades rakt av från film till film. Nu hade jag visserligen inte sett så många filmer med honom då jag gjorde den bedömningen. (Vete katten vilka filmer jag sett för att yttra något sådant…)

Men som blixt från klar himmel möttes jag en afton av chock som nästan fick mitt varma kaffe att hamna i vrångstrupen. Jag skulle se ”Surviving Picasso” med Anthony Hopkins i huvudrollen. Det var denna film som totalt ändrade mina tankebanor om den enligt min tidiga uppfattning sansade moralpredikande och retoriskt korrekta malen till skådis. Nu såg jag inte längre Anthony Hopkins på film, jag såg Picasso! Det var Picasso som spelade sig själv. Mannen var kärleksfull, energisk, impulsiv, ärlig, egocentrisk, brysk och rättfram. Han var inte den något timida, lugna och välspråkiga mannen som lurade i mörkret, som jag kände igen – långt ifrån! – och det skrämde mig samtidigt en aning.

Jag tänkte: Herre Gud, är det såhär en karaktärsskådespelare ser ut? – en person som direkt hoppar in i den porträtterade karaktären och stjäl hans kläder och själ och ”blir” denne. Så, vill jag tillägga, gällde det även i rollen som Hannibal Lecter.

En skådespelare hamnar nog oundvikligt i en viss kategori eller stereotyp – en stil, kanske för att producenterna frågar efter en skådis som de identifierar med en roll. Producenten ser vad skådepelaren tidigare presterat, och så hamnar skådisen i ett fack, den där Anthony Hopkins-stilen. Men detta var alltså en nidbild. Anthony Hopkins är karaktären så till den grad att han själv som skådespelare snart inte finns längre.

Vad har han då för tips att ge? Spela inte!, analysera inte!, läs endast replikerna (det blir man betald för att göra), lär in varje scen genom minst 250 repetitioner. Under repetitionerna lär man sig sakta att ”bli” den karaktär som finns mellan replikerna i manus.

Den Hopkins som i liten skala ändå sipprar igenom rollerna är ändå en gestalt jag identifierar mig med och känner för. Men det tilltalande är att han genom sin timida, men skämtsamma och seriösa jargong, ändå skapar de totalt motsatta karaktärerna – och övertygar.

Det är filmupplevelse!

”Surviving Picasso” (1996) – trailer:

Känd sekvens ur ”När lammen tystnar” (1990):