Handskriveriets befrielse

Min dator börjar bli alltmer osäker, och efter varje användning tar det inte lång tid innan skärmen blir helt flimrig och jobbig. Jag beställde en ny bärbar dator, men ångrade på köpet emedan det är bättre att se vad som verkligen är felet innan jag kastar mig på en ny dator med den gamla kvar. Därför avbeställde jag köpet hos Apple Store. Dessutom är det onödigt mycket pengar om jag ändå kan få igång min nuvarande surrande metallåda.

Problemet är bara att jag behöver en bil för att frakta datorn till en datorfirma som ligger en lång bit härifrån. Och fram till dess, när nu min stationära dator är osäker blir det allt oftare jag sätter mig och skriver för hand i mitt Moleskineblock. Och jag måste faktiskt medge att skrivande för hand medför en rensning och befrielse jag känner går förlorat vid skrivande på maskin.

Nu brukar jag visserligen skriva mycket förhand sedan tidigare, ty jag får denna bonus, men eftersom datorn nu blivit svårare är det större textmassor som behöver kastas ut på de gulvita arken.

Dessutom kan jag inte annat än att hamna i himmelsk vällust när reservoarspetsen rispar in mina oläsliga krumelurer i bladens gräng.

Och jag vill inte ens tänka på den möda som jag måste lägga ner på att skriva över all text till dator senare, då den ska mailas iväg.

Den dagen, den sorgen!

Tävlan med tiden

Jag sitter och skriver på mitt manus. Återstoden av vatten droppar i rytm inifrån kaffebryggaren. Ute skiner solen. När jag satt i mitt fönster under frukosten för att känna vinden blåsa i ansiktet slogs jag av tanken på att sommaren faktiskt nått sin hälft.

Paradoxalt känner jag i allmänhet att de korta tidsintervallen, sekunder och minuter, drygar sig fram, medan timmar och dagar flyger förbi. I denna förvillade tidsuppfattning sitter jag krampaktigt och försöker hålla kvar det som finns att räddas av sommaren.

Har man mycket att göra, som under studierna på högskolan, då har den rationella planeringen gjort en medveten om att tiden i dygnet faktiskt har sin gång – vilket jag förmodligen inte är medveten om nu. Under medvetenheten kan jag sålunda också hinna med mer av de timmar jag idag knappt hinner koka kaffe på idag.

Handlar detta om lathet?

Den mentala reningen

Så kom den dag då jag skulle ta fingret ur arslet och städa mitt rum. Jag hade åtminstone planerat det sedan igår, och nu ska det göras. Jag brukar vanligen vilja ha ordning kring mig, och det är mitt motto, men att verkligen rent praktiskt sitta på knä med skurhink och sopa – det är en annan femma. Nu blir det alltmer sällan att städning sker. Emellertid är det inte en så värst stor kraftansträngning: två timmars arbete på endast 19 ynka kvadratmeter – det är ingenting att vädja och be om. Men det gör jag ändå.

Det är som ett träningspass: svidigt att förbereda och ta sig igenom, men en rening och befrielse att ha genomfört och uthärdat. Sedan är det självklart en bonus att man finner ett och annat man alltför länge trott ha spårlöst gått förlorat.

Dessutom brukar jag intala mig själv att jag kan plugga och skriva bättre då jag har ordning och rent kring mig, som om den fysiska rensningen också satt sina spår i själen. Kanske, kanske inte. Jag vill eljest intala mig det faktum.

Om jag bara tror på det så är det väl huvudsaken, och det är en himla trygghet.

Minnesslottet

Jag minns att jag blev stormförtjust i en bild som målades upp i boken Hannibal, av Thomas Harris, då jag läste denna under sensommaren 2006. Det var en beskrivning av karaktären Hannibal Lecters minnesbank; han hade ett minnesslott!

Liksom jag minns mig själv från barndomen sitta på mitt rum med vinternattens köld utanför mitt fönster och teckna stora tudorslott i genomskärning, känner jag fortfarande en närmast andlig frid av att beskåda tudorslott. Närmast förblindad.

Eftersom mitt förnuft säger mig att min ekonomi inte inräknar planer för tudorslott vill jag hellre sitta ostört och endast drömlikt föreställa mig dessa miljöer – och alltså hålla alla förnuftiga tankar i schack.

Då är just detta minnesslott perfekt! Här kan jag skapa mina valv, mina lönndörrar, min vinkällare, mina tinnar och mina torn. Här tar fantasin huvudrollen, och då får plötsligt dessa tankar ett praktiskt syfte: att samla, härbärgera och strukturera mina minnen. Var sak på sin plats. Svåra minnen läggs självklart i ett rum i slottet som är bommat.

I boken som nämndes ovan beskrivs i detalj hur Hannibal Lecter, samtidigt som han sitter på ett flyg, letar och samlar minnen genom att gå runt i sitt magnifika slott han så omsorgsfullt och noggrannt har skapat – helt gratis, helt problemfritt.

Länken till barndomen

Som en av de flera vardags-/tidsfördrivssysslorna hör min dagliga visit av YouTube, och som blixt från klar himmel stod jag plötsligt öga mot öga med länken till barndomen. Marcel Proust talar om sin madeleinekaka doppad i linblomste som genom denna väcker minnen från förfluten tid av en skärpa han utan detta hjälpmedel inte hade erfarit.

Och jag talar om nedanstående videoklipp. Kanske är det fler som rycks upp ur stolen och hamnar i euforisk längtan till förfluten tid, den tid man satt ihopkrupen med polarna och spelade Super Mario Bros.

Spåret efter myggan och flickan

Jag kan inte annat än att förundras över den extrema fysiska (och därav psykiska) närhet som finns bevarad i handskrivna texter. Författarinnan Kerstin Strandberg skriver i sin roman ”En obeskrivlig människa” (”En bok för alla”, Stockholm 2005, 19) hur hon en gång köpte en handskriven dagbok från ett dunkelt antikvariat. Boken var skriven av en 11-årig flicka som levde för sådär 100 år sedan. Däri dagboken hade flickan dragit en pil och skrivit ”Här dödade jag en mygga”. Ovanför pilen låg en brunröd fläck fastklibbad i det sträva men fint grängade arket.

Jag läste en gång en bok vari en liten lapp låg fastklistrad på insidan bokbandet. Boken var tryck runt 1870, och på lappen stod regler för hur boken ska användas … och inte användas. Exempel, dock utan citat: Om sjukdom förekommer i släkten, var god ge genast tillbaka boken till det bibliotek där boken lånats ifrån. Tänk hur många sjukdomar som färdats i böcker. Själv hade jag svinkoppor för några veckor sedan där jag dagligen fick byta kläder och örngott eftersom bakterierna eljest levde kvar. Även om bakterierna dör finns ändå den fysiska närheten av ”människa”. Vi avger spår!

Och spåren ger mig inlevelse att tolka var som finns mellan raderna – eller, för all del – vad som finns mellan myggfläckarna.