Minnesslottet

Jag minns att jag blev stormförtjust i en bild som målades upp i boken Hannibal, av Thomas Harris, då jag läste denna under sensommaren 2006. Det var en beskrivning av karaktären Hannibal Lecters minnesbank; han hade ett minnesslott!

Liksom jag minns mig själv från barndomen sitta på mitt rum med vinternattens köld utanför mitt fönster och teckna stora tudorslott i genomskärning, känner jag fortfarande en närmast andlig frid av att beskåda tudorslott. Närmast förblindad.

Eftersom mitt förnuft säger mig att min ekonomi inte inräknar planer för tudorslott vill jag hellre sitta ostört och endast drömlikt föreställa mig dessa miljöer – och alltså hålla alla förnuftiga tankar i schack.

Då är just detta minnesslott perfekt! Här kan jag skapa mina valv, mina lönndörrar, min vinkällare, mina tinnar och mina torn. Här tar fantasin huvudrollen, och då får plötsligt dessa tankar ett praktiskt syfte: att samla, härbärgera och strukturera mina minnen. Var sak på sin plats. Svåra minnen läggs självklart i ett rum i slottet som är bommat.

I boken som nämndes ovan beskrivs i detalj hur Hannibal Lecter, samtidigt som han sitter på ett flyg, letar och samlar minnen genom att gå runt i sitt magnifika slott han så omsorgsfullt och noggrannt har skapat – helt gratis, helt problemfritt.

De tunna polisernas färd till himmelen

Jag kan inte annat än att förundras den stollighet som ligger bakom den hyperboliska kvantiteten deckarfilmer i Sverige. Vi har vår gamla käre Beck, men nu även tätt åtföljd av Wallander och Van Veeteren – för att inte tala om alla miniserier som växt ut från stammen. Jag har inte läst någon av författarnas romaner som filmerna grundar sig på, men efter att ha sett många av filmerna känner jag bara hur väderkvarnshjulet gnisslar vidare – runt, runt. Detta ändlösa pumpande av nya filmer framkallar genast frågan: vad finns det kvar att berätta?

Strukturen är densamma. Poliserna är desamma. Skurkarna är de skiftande. Det jag däremot hade väntat mig från en ordentlig deckare, och som jag hittills inte kan erinra mig att någon av ovanstående exempel uppfyller, är att poliserna öppnar fler sidor av sig själva. De är tunna och enspåriga! Jag behöver fler dimensioner som får mig att se hur de påverkas mer än på det ytliga planet att de är förföljda. Klartext: Jag vill se identitetsutveckling! Ingen polis har någonsin rört upp sina mörka sidor, sina dolda sidor. Historierna bara kryddas med mordfall efter mordfall utan att de verkligen skakar tag i karaktärerna. Jag vill se ångest!

Och när det nu inte längre är monopol på deckarfilmer är det ju svårt att inte bedöma skillnaden mellan de olika poliserna Martin Beck, Kurt Wallander och Van Veeteren. Här kommer min lista:

Martin Beck får de sjukaste mordfallen.

Kurt Wallander lyssnar på mest klassisk musik.

Van Veeteren innehåller sämst skådespeleri.

Jag håller med om att min andra punk är en aning löjlig, men det är väl inte fel om nu hela deckargenren är det.

Euforiska splatterförfattare, vad är det ni vill åt mer än Super-Mario-gubbar som kastas från ena banan till den andra utan att något bubblar upp inom dem?

Korna har sinat.

Spåret efter myggan och flickan

Jag kan inte annat än att förundras över den extrema fysiska (och därav psykiska) närhet som finns bevarad i handskrivna texter. Författarinnan Kerstin Strandberg skriver i sin roman ”En obeskrivlig människa” (”En bok för alla”, Stockholm 2005, 19) hur hon en gång köpte en handskriven dagbok från ett dunkelt antikvariat. Boken var skriven av en 11-årig flicka som levde för sådär 100 år sedan. Däri dagboken hade flickan dragit en pil och skrivit ”Här dödade jag en mygga”. Ovanför pilen låg en brunröd fläck fastklibbad i det sträva men fint grängade arket.

Jag läste en gång en bok vari en liten lapp låg fastklistrad på insidan bokbandet. Boken var tryck runt 1870, och på lappen stod regler för hur boken ska användas … och inte användas. Exempel, dock utan citat: Om sjukdom förekommer i släkten, var god ge genast tillbaka boken till det bibliotek där boken lånats ifrån. Tänk hur många sjukdomar som färdats i böcker. Själv hade jag svinkoppor för några veckor sedan där jag dagligen fick byta kläder och örngott eftersom bakterierna eljest levde kvar. Även om bakterierna dör finns ändå den fysiska närheten av ”människa”. Vi avger spår!

Och spåren ger mig inlevelse att tolka var som finns mellan raderna – eller, för all del – vad som finns mellan myggfläckarna.

De färsktryckta bladen

Om man nu må kalla det öppenhjärtighet eller frikostigt vansinne är upp till var och en att bedöma, men det är åtminstone en ny tid vi lever i. Jag snubblade över tröskeln till Svenska Akademiens hemsida under eftermiddagen och såg i glädjeskri att klassiska författares verk i urval ligger upplagda för nedladdningsbara pdf-filer. Akademiens sätt att framhäva litteraturens guldkorn är inget nytt, men att de i gåva slänger ut stora 300-sidorsskrifter hej vilt – det är sprakande modernitet! Kanske gör de litteraturhistorien en tjänst emedan många drar sig för att köpa böcker; här räcker att avvara en eller två megabyte från hårddisken.

Emellertid är jag rätt bortskämd. Du är kanske som jag, som inte gärna sitter fastnaglad framför en flimrande datorskärm och läser sida upp och sida ner. Ehuru man visserligen kan skriva ut dokumentet handlar det inte om två, tre ark – det handlar om 300-350 sidor! Min skrivare skulle börja blinka rött, blått, gult och grönt flera gånger om, innan jag ens lyckats få ut en enda bok.

Jag minns att Stephen King släppte ut sin första ”eBook” 1999 (om jag nu minns rätt). Visserligen var det sensation, men så värst stor genomslagskraft var det inte. King sade senare att den digitala skärmen har sina brister. Många känner faktiskt för att hålla i en bok och knäcka ut sträva blad i inre marginalen. Men det jag minst av allt vill gå miste om är den fräna doften av antingen färsktryckta blad eller antikvariat!

Mer filmer på bio – sa jag rätt?

Varje dag drabbas jag av detta minst fyra gånger! Det är inte katastrof, men det är åtminstone en fluga i strupen. Jag hör det av människor på stan, av politiker, av TV-hallåor, m.fl. (med flera!)

Att tala andra språk än modersmålet svenska är ju bra! Men det finns faktiskt en del negativa bieffekter som kan ske när man kan flera språk – behöver nödvändigtvis inte leda till följande faktum, men det är ofta förekommande:

”Det är mycket filmer på bio” är ett exempel på en felsägning som blivit allt vanligare. Vad är det för fel i uttrycket, undrar vissa. Titta igen! En film är inte vatten. Det är många eller flera filmer på bio, eftersom det handlar om antal och inte en massa, som vatten. Jag säger ju inte att jag häller många vatten i kastrullen. Jag häller däremot många deciliter vatten i kastrullen.

Jag kan gissa att många influerats av engelskan och översatt det språket direkt till svenska. Men, vad fan snackar jag om nu? I engelskan finns ju också many cars, och inte much cars!

Nu kommer min poäng:

I svenskan komparerar vi många, fler, flest. Det komparativa adjektivet blir ”fler” och det komparativa adverbet blir ”mer”, men i engelskan används bara ordet ”more” för bägge dessa svenska ord. More cars. Det är kanske just här kuggen ligger. More cars – mer bilar – blir därför mycket bilar och mycket filmer.

Fel, fel, fel!

Fler filmer, fler bilar, fler deciliter, mycket folk och många människor.

Sålunda fortsätter dominobrickorna av fel i stigande proportion till att många skriver ”med mera” (m.m.) om människor, där det istället ska vara ”med flera” (m.fl.): Annika, Peter, Josefin, m.fl.

Hoppas flugan i stupen slutar att surra och irritera!

Marsvinet har ett slut

Läs en bok.

Synonym: —ehh, deckare?

Nej.

Neej…!

Jag har svårt att förstå.

Det är allt bra konstigt vilken slagkraft deckargenren har inom litteraturkulturen. Vad är deckare? En typisk schablon där karaktärerna är insyltade vakuumfyllda skal – arketypiska klichéer som inte skulle klara sig utan sin svåra intrig. Så är det. En klassisk lagom sliten kriminalpolis, med sin slöa och utbrända jargong, lunkar runt i ett fall där han med möda lyckas haffa den ena sjuka tjuven efter den andra.

Drar man vidare denna till filmatisering gäller följande faktum: Ju snyggare vinkel på hur pistolskottet snuddar vid halsen och sliter av ett stycke kött med stänkande vattenpistolssprut av blod, desto bättre och mer originell blir således deckaren; och en sådan här historia upprepar sig i ett marsvinshjul – runt, runt, runt…

När kommer marsvinet att vilja göra något annat istället?

I bloggen ”Skriva” (http://skriva.net/) finns en intervju med författaren Karin Alvtegen som tror att deckargenren fått en sån stark genomslagskraft eftersom den har ett tydligt slut. Deckaren har en början och ett slut.

Början … och slut!

Okej, då vill jag bara gratulera. Ett slut också? Det är ju helt otroligt!

Marsvinet har ett slut.