När jag länge fascinerats av pianisten Glenn Gould, den man som ägnade hela sin tid och själ åt barocken. Han spelade Bach som ingen, kanske just för att han hade förmågan att tänka som kompositör i sitt sätt att identifiera sig med verket han spelade. Han tycktes ofta besatt i sitt agerande eftersom han var så energisk.
Jag rycks ofta med i hans frenesi, och det är härligt att följa hans temperament genom olika tempon och styrkor i pianostycken han spelar. Hans känslospel följer rytmen i musiken. Vad jag känner till om honom verkar han alltid ha haft kärlek till barocken. Som treåring visste man att han hade hundra procent gehör, och han var säker på att han ville bli konsertpianist redan som femåring.
Att se honom, som i klippet här nedan, som 27-åring – i morgonrock och förmiddagskaffe, tycker jag visar just den idealiske kreatören. Besatt, ivrig, gubbig och extremt medryckande!
