Iväg

Jag är i Stockholm i väntan på buss till Nynäshamn. Är för trött för att släpa mig runt på stan. Drar mina väskor. Tung i huvudet. Lunkar fram inne i heta Centralstationen – platsen utan tillräckligt med bänkar. Stora blanka stengolv. Kommer ut och känner vind kyla min nacke. Häver ut mina väskor och sätter mig vid en fontän. På andra sidan sitter en äldre man. Beige. Blundar. Sänkt huvud med öppen mun. En droppe har letat sig ner från näsan och hänger från nästippen. Jag sitter kvar. Tittar mig runt och ser att folk rusar förbi. Slänger flackande sidoblickar mot mannen, men fortsätter sedan iväg. Efter fem minuter vrider mannen sig något. Jag tar ett nytt andetag. Tänker på ett fotografi från andra världskriget av ett judebarn som ligger nerkört i en trottoar. Svårt skadad – möjligen död. Hela tiden passerar människor förbi pojken. Viker undan, som om pojken omges av en skyddande aura. De fortsätter iväg.

Iväg.

Jag sätter mig på bussen.

Söker efter ljuset

Så sitter jag här igen. Morgonstund har guld i mun. Är det inte så? Man kan inte säga annat än att jag är lite sliten när jag kliver upp klockan 06.00, varpå jag tar en cykeltur och kör ett joggingpass. Och nu är det ju så mörkt. Självklart har jag då valt ett pass som inte har ljusslingor eller gatlyktor. Längst inne i skogen stapplar jag fram i ett stundom frostigt landskap. Söker så mycket ljus som möjligt för att kunna utskilja vad som är stig och vad som är vegetation. Ibland är gränsen snar.

Så är det sedan dags för frukost och skrivande. Så kommer morgonkaffet väl till pass när klockan rusat fram till halv tio; ständigt detta tävlande med tiden…!

Jag har börjar skriva på manus till min berättelse. Jag väljer ut scener som jag känner har en spännande gnista i sig, utifrån ett treatment jag skrev för några dagar sedan. Det är väldigt kul att bara spinna på, utan att heller verka för låst. Händer det något i scenen jag inte tänkt ska ske utifrån treatment skriver jag detta ändå. Igår ändrade jag och gjorde en scen mer koncis, från tjugo sidor till sju. Det är lätt att vara efterklok, – men här får satsen en helt ny betydelse. Ty hämmar man sig själv för tidigt finns inget att vara efterklok på.

Jag väntar på ljusare tider, ändå går vi hela tiden åt mörkare – men inte länge till!

Handskriveriets befrielse

Min dator börjar bli alltmer osäker, och efter varje användning tar det inte lång tid innan skärmen blir helt flimrig och jobbig. Jag beställde en ny bärbar dator, men ångrade på köpet emedan det är bättre att se vad som verkligen är felet innan jag kastar mig på en ny dator med den gamla kvar. Därför avbeställde jag köpet hos Apple Store. Dessutom är det onödigt mycket pengar om jag ändå kan få igång min nuvarande surrande metallåda.

Problemet är bara att jag behöver en bil för att frakta datorn till en datorfirma som ligger en lång bit härifrån. Och fram till dess, när nu min stationära dator är osäker blir det allt oftare jag sätter mig och skriver för hand i mitt Moleskineblock. Och jag måste faktiskt medge att skrivande för hand medför en rensning och befrielse jag känner går förlorat vid skrivande på maskin.

Nu brukar jag visserligen skriva mycket förhand sedan tidigare, ty jag får denna bonus, men eftersom datorn nu blivit svårare är det större textmassor som behöver kastas ut på de gulvita arken.

Dessutom kan jag inte annat än att hamna i himmelsk vällust när reservoarspetsen rispar in mina oläsliga krumelurer i bladens gräng.

Och jag vill inte ens tänka på den möda som jag måste lägga ner på att skriva över all text till dator senare, då den ska mailas iväg.

Den dagen, den sorgen!

Förvirring på hög höjd

Så kommer jag nu tillbaka till Gotland. Jag står på flygplatsen och har åkt inrikes till en billig penning. Som i dvala känner jag att det blir allt svårare att märka vad som är verklighet och vad som är fantasi, ty i vanliga fall tar min resa en hel dag, med tåg, lång väntan på järnvägsstationer, buss och båt. Nu tog min i vanliga fall tio-elva timmar långa resa endast två timmar.

Så tankarna flyr: Är detta sant? Är jag hemma? Ska jag inte vänta i åtta timmar till?

Och när jag står i kön till Gate 12 på Landvetter i Göteborg med denna simmiga förvirring dyker plötsligt en livs levande medeltidskille upp. Han går åtminstone klädd som sådan, och visst ja, på söndag börjar Medeltidsveckan i Visby, något vi även hör av taxichaffisen hem från flygplatsen. Visby flygplats har inte bussar till och från stan!

Det märkliga är bara se denne medeltidsman, tala i en splitter ny SonyEriksson-mobil och lyssna på mp3. Och sedan går han på ett flygplan!

Min förvirring blir knappast mer stillad.

Tävlan med tiden

Jag sitter och skriver på mitt manus. Återstoden av vatten droppar i rytm inifrån kaffebryggaren. Ute skiner solen. När jag satt i mitt fönster under frukosten för att känna vinden blåsa i ansiktet slogs jag av tanken på att sommaren faktiskt nått sin hälft.

Paradoxalt känner jag i allmänhet att de korta tidsintervallen, sekunder och minuter, drygar sig fram, medan timmar och dagar flyger förbi. I denna förvillade tidsuppfattning sitter jag krampaktigt och försöker hålla kvar det som finns att räddas av sommaren.

Har man mycket att göra, som under studierna på högskolan, då har den rationella planeringen gjort en medveten om att tiden i dygnet faktiskt har sin gång – vilket jag förmodligen inte är medveten om nu. Under medvetenheten kan jag sålunda också hinna med mer av de timmar jag idag knappt hinner koka kaffe på idag.

Handlar detta om lathet?

Den mentala reningen

Så kom den dag då jag skulle ta fingret ur arslet och städa mitt rum. Jag hade åtminstone planerat det sedan igår, och nu ska det göras. Jag brukar vanligen vilja ha ordning kring mig, och det är mitt motto, men att verkligen rent praktiskt sitta på knä med skurhink och sopa – det är en annan femma. Nu blir det alltmer sällan att städning sker. Emellertid är det inte en så värst stor kraftansträngning: två timmars arbete på endast 19 ynka kvadratmeter – det är ingenting att vädja och be om. Men det gör jag ändå.

Det är som ett träningspass: svidigt att förbereda och ta sig igenom, men en rening och befrielse att ha genomfört och uthärdat. Sedan är det självklart en bonus att man finner ett och annat man alltför länge trott ha spårlöst gått förlorat.

Dessutom brukar jag intala mig själv att jag kan plugga och skriva bättre då jag har ordning och rent kring mig, som om den fysiska rensningen också satt sina spår i själen. Kanske, kanske inte. Jag vill eljest intala mig det faktum.

Om jag bara tror på det så är det väl huvudsaken, och det är en himla trygghet.