Iväg

Jag är i Stockholm i väntan på buss till Nynäshamn. Är för trött för att släpa mig runt på stan. Drar mina väskor. Tung i huvudet. Lunkar fram inne i heta Centralstationen – platsen utan tillräckligt med bänkar. Stora blanka stengolv. Kommer ut och känner vind kyla min nacke. Häver ut mina väskor och sätter mig vid en fontän. På andra sidan sitter en äldre man. Beige. Blundar. Sänkt huvud med öppen mun. En droppe har letat sig ner från näsan och hänger från nästippen. Jag sitter kvar. Tittar mig runt och ser att folk rusar förbi. Slänger flackande sidoblickar mot mannen, men fortsätter sedan iväg. Efter fem minuter vrider mannen sig något. Jag tar ett nytt andetag. Tänker på ett fotografi från andra världskriget av ett judebarn som ligger nerkört i en trottoar. Svårt skadad – möjligen död. Hela tiden passerar människor förbi pojken. Viker undan, som om pojken omges av en skyddande aura. De fortsätter iväg.

Iväg.

Jag sätter mig på bussen.

Konstnären med sina producenter betalar och arrangerar målarduken

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth var i fredags på utställning med en videoinstallation där en graffitikonstnär målar i en tunnelbanevagn, varpå han krossar en ruta och hoppar ut på perrongen.

Adelsohn Liljeroth menar att graffiti är skadegörelse och att det är fel att ta in denna i konstgallerierna.

Först blev jag provocerad av hennes uttalande eftersom jag tyckte hon var motsägelsefull. Å ena sidan ville hon se konst som väcker debatt, å andra sidan kände hon att graffiti gjorde henne känslomässigt upprörd. Jag tycker att konst är till för att väcka känslor och intryck som alltså leder till debatt, så varför skulle då detta verk vara undantag? Kanske var det då för kulturministern det viktigaste konstverket av dem alla, ty hon fick sådant enormt engagemang kring detta.

Däremot förstår jag själv att aktionen som filmades, när mannen målade på väggarna och krossade ett fönster, varit oerhört chockerande för de övriga resenärerna i vagnen.

Fel att vandalisera en SL-vagn! SL kräver Konstfack på 100 000 kronor i skadestånd. Olof Glemme, prefekt vid institutionen för konst på Konstfack är inte heller säker på hur mycket som är iscensatt. Men ta då reda på detta, det kan väl inte vara så svårt?

För mig är det naturligt att låta konstnären med sina producenter betala och arrangera ”målarduken”, men också göra iscensättning av aktionen – med statister. Att väcka debatt går att göra i båda fallen, men man vinner förmodligen större sympati med att inte chocka folket under spårvagnsvistelsen. Det har de inte skrivit kontrakt på att bli.

Dessutom förstår jag inte syftet med att undanhålla ifall verket nu faktiskt skulle vara en iscensättning. Vad förlorar man på det?

Om syftet med verket är, som galleristen för verket beskrev, att skapa debatt och dialog huruvida graffiti är konstart eller ej, så måste väl videoklippet fungera bättre som konstverk än den levande konstaktionen, med de civila resenärerna: Resenärerna blir rädda att de ska bli skadade. Jag antar att betraktarna av videokonsten i konstgalleriet sätter graffitikonstnärens handling i en annan kontext, möjligen mer nyanserad bild. Detta beror självklart också på hur själva videoavbildningen är gjord. Jag har inte själv sätt videoklippet.

Skapa konst utan blod på duken, där istället blodet uppstår vid kontakten mellan verket och publiken. En aning snardraget, men i stora drag tänker jag så.

DN
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=883922

SvD
http://www.svd.se/stockholm/nyheter/artikel_2471673.svd

Fisk utan fisk

För några veckor sedan satte jag mig för att se Matakuten – programmet där tre kockar tar sig an uppgiften att förbättra skolmaten för grundskoleelever. Det jag såg stämde också överens med den bild jag bildade kring min egen matpersonal från grundskolan: trötta, sega och enormt omotiverade. Och inte konstigt det; de lagar inte mat åt eleverna utan ägnar istället tiden åt att plocka upp vakuumförpackad potatis, kompakterad köttfärs, etc. Maten har brist på råvaror, men det löser man genom att ge tillsatser av exempelvis smakförstärkare för att se till att en maträtt med låg fiskmängd ändå smakar som fisk. Allt kan kännas äkta med rätt kemikalier. Om jag inte minns fel hörde jag samma fenomen ur filmen Fast Food Nation – att det som sägs vara nygrillad hamburgare endast har i sig smakämnen som gör att det smakar som just … nygrillat!

Och kockarna ansträngde sig att få med sig matpersonalen på sina nya idéer, som i första hand bestod i att stärka gruppen. Man ska vara nöjd på sitt arbete. Sedan till matlagningen. En kock ordnade så att den nerfrysta maten lades undan för att istället ge plats åt egen matlagning i köket. Sås av endast mixade grönsaker. Men så skulle den frysta maten ändå fram: pasta Carbonara. Ingen åt av den egengjorda fisken. Kocken blev i första hand inte upprörd över att eleverna valde undan fisken, utan snarare på att vi inte lärt barnen skillnaden mellan vad som är nyttig mat, med riktiga råvaror, och mat med brist på råvaror, men rikligt med kemiska smakförstärkare.

Imorse, i SVT:s nyhetsmorgon gästades författaren Mats-Erik Nilsson, en person som dessutom skrivit böcker om den utbredda kemlikaliemat vi stoppar i oss dagligen, och att vi med matbutikernas utbud snart inte längre märker skillnaden på riktig och fejkad mat. Än värre blir ju till och med om vi tycker att det som sägs vara riktig gräddglass, som trots det har brist på grädde, med tillsats av smakförstärkare, smakar godare än den glass som verkligen har naturligt framtagen grädde. Den naturligt pressade juicen kanske smakar ”fel” gentemot den kemiskt framtagna, o.s.v.

Som avslutning, och som författaren i nyhetsmorgon också påpekade när han fick frågan om det finns nyttig mat kvar över huvud taget att köpa, är det viktigt att känna till att det finns massor av råvaror som är äkta. Det smakförstärkande medel som vanligast smiter in i ingredienslistan på mat som INTE är äkta heter ”E-621” – ett medel som alltså endast finns till för att på kemisk väg smaka som den råvara maten i fråga har brist på, eller kanske inte innehåller alls!